Skamligt lågvärderade

Det är mycket psykiatri i media just nu. Idag i DN en mycket bra artikel av Karin Bojs. Hon konstaterar att det verkar vara mindre skamfyllt att säga att man haft en utmattningsdepression än att ha en psykisk sjukdom som inte kan härledas till en yttre påfrestning. Det är en viktig iakttagelse. Det betyder att vi måste fortsätta kampen mot fördomar och stigmatisering. Jag tror också hon har helt rätt i att det finns en koppling mellan stigma och resurstilldelning. Hon skriver: ”I dag är psykiska sjukdomar i allmänhet och inte minst depression skamligt lågvärderade. En oproportionerligt liten andel av forskningens resurser går till denna typ av sjukdomar, räknat till hur mycket lidande de orsakar och vad de kostar rent samhällsekonomiskt. ”

DN har de senaste dagarna också haft mycket bra beskrivningar av stress och utmattningssyndrom. Både bra film och plansch.
I det sammanhanget måste jag också tipsa er om den tankeväckande filmen Vägen till Väggen som vi har på vår hemsida. Där finns också mer om arbetsliv och psykisk ohälsa.

Mer material om allt möjligt kommer att komma upp på hemsidan framöver. Nu samlar vi allt inför årets slutrapport. Dessutom ska vi under januari mer i detalj planera vad vi ska göra 2017. Så titta in på hemsidan http://www.uppdragpsykiskhälsa.se  då och då.

vagen-till-vaggen

 

Brister i vården av nydebuterad psykos

En debattartikel i DN idag lyfter fram behovet av tidiga insatser vid psykos. Det är helt rätt att psykosvården för förstångsvårdade behöver förbättras igen. Ja jag skriver igen för det är inte som det kan verka i artikeln att Sverige ännu inte fattat detta. Det är faktiskt så att vi i Sverige införde liknande arbetssätt som Danmarks Opus och Norges Tips, att det fanns ett projekt som kallades TOP (tidigt omhändertagande vid psykos) som drevs med deltagande från alla landsting och sjukvårdsregioner. 2007 publicerades ett dokument om Tidigt omhändertagande vid psykos”. De innehållet var inspirerat av internationell forskning men också svensk. Johan Cullberg drev under många år ett projekt som kallades Fallskärmsprojektet för förstagångsvårdade i psykos. Resultaten från den visade på behovet av specialenheter. Artikel i Läkartidningen beskriver. Resultaten 2007. Många av de specialteam eller delar av team med speciell kunskap kring psykosinsjuknande har funnits i Sverige, har varit framgångsrika men ändå lagts ned. Så det är på sätt och vis ännu värre än vad författarna till artikeln skriver. Vi har haft mer välutbyggd psykosvård än vad vi har idag. Samtidigt är det viktigt att säga att det fionns många välfungerande psykosverksamheter. Kanske skulle det vara av värde att vi inventerade och gjorde en nationell karta över hur det ser ut i de olika länen. Tillbaka till artikeln. Det som står i den är rätt, detta behöver uppmärksammas men vi ska inte glömma att vi haft bra saker som inte överlevt.

Den stora utmaningen vi har är att inte drar ner viktig verksamhet när det kommer nya behov. Det finns massor som behöver göras för barn och vuxna med neuropsykiatriska tillstånd, massa att vinna på tidig och bra behandling vis ångest och depression som är stora folksjukdomar men det får inte ske på bekostnad av andra gruppers behov. Skapa nytt och vidmakthålla det som är bra på samma gång kräver nog ofta nya resurser både vad gäller personal, pengar och kunskap.

Var finns de vise männen och var finns tecknen

Hur blir 2017? Ja vi måste bara tro att det blir bättre. Jag kommer just från Radiohuset där jag sänt ”Tankar för dagen” temat var mod och förnuft och en saknad av de vise männen. Ja och så hopp förstås. Alla kan bidra med att hoppas. Jag tror att bara hopp i sig har effekt. Ja, faktiskt. Om vi har en vision, en målbild eller hopp om ett bättre läge så ökar chansen att vi tar oss dit än om vi blir missmodiga och inte ens orkar hoppas. Det finns kraft i hopp som åtföljs av aktiviteter. Ja för det krävs förstås att vi inte bara hoppas att alla andra ska bidra och fixa till det hela utan att hoppet också omfattar oss själva. Att vi tror på vår egen makt att påverka i alla fall något åt rätt håll.

Det är onekligen så att vi har mycket att göra 2017. Psykisk hälsa är fortfarande en av vårt samhälles stora utmaningar. Det räcker inte med att konstatera det och att säga att detta område ska prioriteras. Nu, 2017 måste det ske en stor mängd aktiviteter som visar att alla från socialminister till enskild personal som möter personer med psykisk ohälsa har fattat att vi måste göra bättre.
Rullar in i Uppsala. Byggkranar överallt. Nya hus dyker upp nästan varje vecka. Vi, Uppsala bygger mer än någonsin så det finns hopp om en bättre bostadsmarknad. Det är förstås betydligt lättare att se framsteg i bostadsbyggande än i insatser för psykisk hälsa. De stora lyftkranarna är så konkret hoppingivande där de står och lovar stora lyft. Vi skulle behöva liknande tydliga indikatorer på att det pågår ett lyft kring psykisk ohälsa. Att det tydligt syns att landstingen prioriterar insatser för psykisk ohälsa som utbyggda samtalsmottagningar, ungdomsmottagningar familjecentraler och primärvård med mera som och självklart har psykologer och terapeuter anställda som kan ge evidensbaserat stöd/behandling. Att primärvården bygger ut sina psykosociala team, att det öppnas nya vårdplatser när behoven ökar. Det viktigaste tecknet vore nog att personal tydligt uttrycker att vi vill jobba i psykiatrin eller i första linjen med insatser för psykisk ohälsa och att allt fler söker sig dit.

Önskningarna inför 2017 är många… Jag hoppas så mycket.

 

Äntligen tillbaka

host-17

Hej bloggen.

Förlåt att jag varit borta så länge men det har varit så mycket. Kanske den intensivaste hösten i mitt liv eller så var hösten 2006 när vi avslutade Nationell psykiatrisamordning lika intensiv. Då skrev vi klart slutbetänkandet ”Ambition och ansvar” och jag åkte runt och berättade om våra slutsatser samtidigt som vi nattarbetade med texter.

Den här hösten har varit likartad med många olika arbetsspår på samma gång. Det kunskapslyft vi gör med asylsökande och nyanlända i fokus ovan på allt annat har verkligen satt hela kansliet, alla våra samarbetspartners och strävsamma verksamhetsutvecklarna i kommuner och landsting i högsta produktion. Jag är så oerhört tacksam att få vara med om allt detta. Så underbart att se alla människors engagemang men också bekymrade rynkor mellan ögonbrynen över att vi trots denna hastighetsökning inte riktigt hinner med samhällsutvecklingen.

Bokmässan som vi var på i slutet av september innebär så oerhört många möten med allt från personer som själva varit patienter i psykiatrin till beslutsfattare. Jag jämförde i tanken med det året för typ 7 år sedan när vi var med för första gången. Då var det många som tog några steg bort för att inte komma för nära vår monter ” Psykisk hälsa genom livet”. Vi fick gå runt och truga på människor våra pennor med hemsides adressen. I år fick vi hämta ner mer pennor till Göteborg för de tog slut efter två dagar och vi hade så många superbra samtal om allt från personliga upplevelser till idéer om hur man borde organisera sin verksamhet. Det är verkligen en mycket spännande mötesplats. Ett seminarium hade vi på scenen staden där vi pratade om hur människor påverkas av att bo i staden med alla ljud, impulser, människor och brådska. Författaren Niklas Ekdal som skrivit boken Hur jag dog (som ni ska läsa om ni inte gjort) var med.

Ja så har hösten innehållit en mängd olika samlingar av människor som delat med sig av sin kunskap. Intensiva arbetsmöten om innehållet i första linjen, handbok för elevhälsan. Många fler än vi trodde kom till mötet om integrerade verksamheter, IMR-dagen handlade också om insatser till de med allvarliga sjukdomstillstånd. Nu i veckan hade vi möte med ett stort antal företrädare från primärvården och pratade psykisk hälsa i primärvården. Flera av dessa finns filmade och ligger på hemsidan under genomförda arrangemang.
Igår var några av oss i Norrköping och mötte chefer och personal och hörde om den praktiska starten av insatserna i det Sociala utfallskontrakt som skapats. Den privata investeraren Larry Leksell och kommunstyrelsens ordförande Lasse Stjernkvist betonade båda att de gör detta för att bidra till förbättrat stöd till ungdomar som placeras. Inspirerade av metodutvecklingen i Norrköping och Örebro jobbar vi vidare med tekniken sociala investeringar och ser att sjukskrivningsområdet borde kunna ha nytta av detta. För att inte tala om alla de som jobbar i kommuner och landsting och just nu på grund av arbetsmiljö riskerar bli sjukskrivna. Insatser för att förhindra utmattningstillstånd och överbelastning av hjärnan är bara något vi måste fixa. Detta återkommer jag om..

 

Spännande sa räven…

rönnbärr

Då är vi igång igen efter sommaren. Ja, några av mina medarbetare har startat redan tidigare men många av oss kom tillbaka idag. Vi insåg alla både lite andäktigt men också uppspelt att det kommer bli jättemycket jobb i höst.

På vårt lilla måndagsmöte försöke jag se vad som kommer bli intensiva aktiviteter kring i höst.

  • Insatserna för nyanlända och asylsökandes psykiska hälsa blir förstås mycket fokus på. Organisationen för insatserna börjar se mer stabil ut. Vi drar igång med information och utbildning nästa vecka. Allt mer kommer på plats på hemsidan.
  • Innehållet i första linjen har vi workshop om i slutet av augusti och materialet måste ut. Handbok för elevhälsan, inventeringen av ungdomsmottagningarna är närliggande områden.
  • Insatser för att minska sjukskrivningarna rullar på med ett antal olika praktiska aktiviteter. Samma gäller Sociala investeringar där mer material och verktyg är på väg.
  • Våra digitaliserade lösningar som www.familjehemsverige.se, www.genombrott.nu sprids för fullt, asylsjukvårdsplattformen, uppföljningsverktyg, digitalisering av SIP utvecklas.
  • Hur vi ska göra för att minska antalet hyrpersonal kommer också vara högaktuellt i höst inte bara kring psykiatriker utan många olika yrkesgrupper och områden.

Så arbetslösa blir vi inte, inte i höst i alla fall. Jo det känns skönt att vara igång igen och riktigt spännande.  Trots att jag varit med så länge, börjar bli som en gammal rävhona, vet jag att vi i höst kommer göra saker jag aldrig fått vara med om tidigare. Dessutom får jag göra det med världens bästa arbetsgäng. Det är bara att ödmjukt tacka.

Almedalen för 12 gången

almedalen 2016

Ja, det är häftigta att vara tillbala i Visby och Almedalsvecken. Större än någonsin med ett så oerhört stort utbud av bra evenemang. Det är verkligen sant. Det är finns så mycket seminarier med innehåll och diskussioner på högsta nivå. Finns nog inte så många andra upplägg där man på kort tid kan informera sig om så mycket olika ämnen. Dessutom chans till så många möten som man annars inte skulle fått vara med om.
Jag har haft intensiva dagar. Får intryck av att det gäller alla. Än mer koncentrerat med mest evenemang månd-onsd.
Om ni vill se lite vad jag varit med om och kommer vara med om så titta på

Startsidan

Du begränsar dig själv om du tror att du är bättre än du är

 

hockey

Just precis så här tror jag att det är med flera företeelser än Leksands hockeylag. Det gäller i vanliga livet så väl som i utveckling av kommuner och landsting.

När vi började göra PRIO-överenskommelser kring psykisk ohälsa 2012 var det många diskussioner kring var nivåer för godkända prestationer bör sättas. Några hävdade att det inte kunde ligga under den lagstadgade nivån. Jag stred för att vi skulle lägga nivån så att alla fick anstränga sig för att klara dem men att det  skulle vara möjligt för alla att klara. Även om det skulle vara svårt för en del.

Jag är övertygad om att man måste möta människor och verksamheter där de är om det ska vara störst chans för dem att lyckas. Det blir aldrig bra om man gör sig för bra. Det blir ofta för jobbigt att lyckas. Antingen ger man upp direkt och försöker inte ens eller så tar man i allt man orkar och det går bra först men så orkar man inte hela sträckan ut eller misslyckas direkt. Det är oftast inte nyttigt att misslyckas. Även om mycket i vårt samhälle går ut på straff så tror jag att belöning är ett mycket bättre sätt att uppnå positiv förändring.

Därför tror jag att det är oklokt när min arbetsgivare SKL är så mån om att försvara det kommunala självstyret att vi inte vågar se de tillkortakommanden som finns. Vi är ofta snabbt ute och säger att det inte är så illa som det ser ut eller ropar ut ett glatt budskap att snart är vi världsbäst. För den medarbetare, chef eller politiker som står i en pressad situation ute i verkligheten tror jag inte att detta är någon hjälp. Tycker det är mycket bättre när någon frågar ”ärligt hur ligger du till?” och när jag svarar precis som det är säger ”ojdå då har du en del att ta i tu med, vill du ha hjälp”.

Genom att stå för hur läget är, ärligt våga se sin situation och hela den utmaning man har framför sig har man en just chans att göra något åt det. Fram för ärlighet och mod att inte göra oss bättre än vi är!