Månadsarkiv: november 2012

Anhörigkonferens november 2012

Min tråd till livet…

Jag är på väg till Stockholm igen. Lite extra roligt att få inleda en konferens om anhörigstöd. Sitter och tänker lite och minns kvinnan som på en anhörigträff beskrev hur viktiga hennes närstående varit för henne under hennes sjukdomstid. Mamman log lite och sa att hon inte minns det så.
– Du var mest arg och avvisande när vi kom eller ville inte alls prata med oss.
Efter ytterligare en stunds samtal framkom att under sjukdomstiden hade familjens berättelser om vardagslivet, med julstök och andra skenbart oviktiga saker, varit den sjuka kvinnas livboj, hennes tråd till livet – även om hon inte kunde ge uttryck för det då.

Anhörigkonferens november 2012Även för oss i vården spelar anhörigas  berättelser stor roll. Där får vi kunskap om den friska personen som ibland nästan blir osynlig bakom sjukdomen.
Många som varit svårt sjuka länge har svårt att behålla bra relationer till vänner och bekanta. Många gånger är familjen, föräldrar och syskon, de som alltid finns kvar.
En ovärderlig resurs, både för den sjuke och för vården, och jag hoppas att dagens konferens kan hjälpa oss bli ännu bättre på att tillsammans använda den resursen på allra bästa sätt.

Se konferensen på webb-tv.

Sanningen om psykiatrin

”Sanningen om psykiatrin” – så hette det seminarium jag var på i tisdags på Jonsered. Ingen medicinsk specialitet väcker så starka känslor och blir så öppet ifrågasatt som psykiatrin stod det i underrubriken. Vi ägnade dagen åt att titta tillbaka historiskt och att hoppas framåt. Visst finns det många förklaringar; fördomar, svårigheter att mäta och studera, mångfald av perspektiv, makt, rädslor och mycket annat som bidrar till varför psykiatrin blir speciell. Och visst är det ofta negativt, men samtidigt ser jag en annan bild. Ofta under resor träffar jag människor som, när de får höra att jag sysslar med psykiatri, är otroligt intresserade. Ofta har de egna erfarenheter själva, eller från närstående, att berätta. Många beskriver också bra hjälp från psykiatri och socialtjänst.

Men visst är bilden av psykiatrin mångskiftande. I går och idag träffades Nätverket för ledning och styrning inom psykiatrin. Representanter från alla landsting. Då märks att förhållandena är olika över landet. Fick igår em. pigga upp mig med ett besök i Halland. BasUt slutkonferens på en stor utbildningssatsning. Där var stämningen på topp. Mycket engagemang och vilja. Jag fick en fågelholk till Psynken.

Det gav kraft att idag åter ge sig i kast med prestationerna i Psykiatrisatsningen. Sammanställde svaren lite grovt och pressenterade idag för Hälso- och sjukvårdsdir och socialchefer. Alla landsting och 200 kommuner har lämnat in material. Det tycker jag är bra med tanke på den korta tid vi haft till förfogande.

Nu återstår bara att se vad Socialstyrelsen säger – sanningens minut närmar sig.

20121125-123126.jpg

Teknikens utmaningar

Jag förstår inte: Hur svårt kan det vara? Den frågan kommer upp ofta nu för tiden. Hur svårt kan det vara att få ut information om att det finns statliga miljoner att hämta? Att fylla i en enkät efter tydliga instruktioner? Att få inmatningen i kvalitetsregister att fungera? Ja, hur svårt som helst verkar det.

Särskilt olika IT system verkar vara särskilt svårt. Läser om E-dos systemet för ordination av läkemedel som i tidningen sjukhusläkaren som skriver ”Pascal är Djävulens redskap”. Systemet tar hur mycket tid för personalen som helst när det krånglar. Samma beskrivning får jag av många journalsystem. Nu finns det dessutom forskning om att det suger.

Typiskt tänker jag. Vården får alltså tag på B-laget när vi ska göra IT-system! men efter att ha läst om Försvarets problem med nytt IT-system är det kanske bara att konstatera att man måste vara otroligt bra beställare om man ska köpa IT. Bleknar så vid tanken på alla IT-projekt vi har på gång. Men till slut måste det ju lyckas…
Jag kan ju sitta nästan var som helst och, med bara min telefon eller dator, kommunicera med hela världen. Utan att fatta ett dugg hur det går till.

De syns…

Fick tips om att det i dagens Skånskan finns en artikel om en av pristagarna i vår berättartävling, Hanna, som skriver om hur det är att ha dyslexi. Uppmärksamheten av hennes berättelse kommenteras av Barn- och utbildningsnämnden i Staffanstorp.

Så kul. Jag blir så otroligt glad för även om inte någon politiker kan säga så mycket om enskilda fall så visar själva uppmärksamheten att vårt seminarium och berättartävlingen förhoppningsvis ger barn och ungdomar hoppet om att deras åsikter kan bli hörda, att titeln på dagen, ”Unga + beslutsfattare = sant!”, kan bli verklighet. Vi ska verkligen jobba på att hitta sätt för mer direktkontakt mellan unga och politiker.

Tro på människan, älta inte misslyckanden, upprepa det som går bra.

Läser detta i ett nummer av Affärsvärlden som jag hittar på tåget hem. Pär Boman, vd för Handelsbanken, är korad till ”Årets ledare”. Pärs syn på ledarskap är att man kan lära sig att lösa ledarskapsuppgifter. Han säger att det finns en stor industri som kapitaliserar på det faktum att många har dåligt självförtroende i ledarrollen. Hans egen erfarenhet är att de flesta ledaruppgifter går att lösa med lite sunt förnuft och att de flesta kan lära sig det.
Det känns befriande att läsa någon som inte gör det så svårt. Vi funderar mycket kring ledning och styrning som en viktig del i utvecklingen av skola, vård och stöd.

Hade exempelvis en kul träff på eftermiddagen med våra temaledare för Sociala investeringar och Tidiga insatser, Scandia, Stefan Ackeby, Ingvar Nilsson och några från kansliet. En del av diskussionerna handlade om hur vi får till det vi vet vi borde göra.

Annars präglades även denna dag av att försöka ro iland insamlingen av data kring prestationerna. Vi har i alla fall sett att alla klarar prestationen kring heldygnsvården och det är riktigt roligt. Tänk att vi kunde påverka arbetet med tvång!
Vet också att SKLs styrelse tog remissyttrandet om psykiatrilagsutredningen.

Jag tror på människan!
Nu kan vi alla ha en riktigt god helg…

 

Äntligen kväller

Jag har verkligen fantastiska medarbetare. Maken till solidriskt gäng går nog inte att få. I lägen som nu, när vi är pressade med jobb från alla håll, så är det helt underbart att se att alla sträcker fram händerna och försöker hjälpa varandra lite till. Jag gillar verkligen att arbeta i grupp, ja jag gillar till och med att sitta i kontorslandskap. Låter kanske konstigt men det är i relationer jag tycker att det händer mest.

Och händer mycket gör det…

Idag har beredningar och delegationer, dvs våra politiker, varit inne på SKL. Det togs beslut om remissvaret på psykiatrilagsutredningen, vi hade en infopunkt om överenskommelsen för 2013.

På förmiddagen var det styrgrupp för Självskadeprojektet. Nu börjar det lossa och det planeras en massa aktiviteter i de tre noderna.

Kvällen ägnade jag åt årets prestationer. Sista officiella dagen för att komma in med material var idag, och nu återstår bara lite slutspurt för några. Nästa vecka ska Socialstyrelsen börja sin bedömning. Usch vad spännande det är. Jag ser att många kommuner och landsting verkligen gjort en kraftansträngning för att få till allt. Samtidigt syns det att en del faktiskt inte har riktig ordning varken på papper, ansvarsfördelning eller informationsspridning.

Ja, jag menar inte att vi på SKL är perfekta och särskilt inte jag som har för mycket i huvudet och inte alltid är så petnoga som skulle behövas. Kanske just därför kan jag se att många skulle kunna jobba effektivare med lite mer struktur.

Nu är tåget framme i Uppsala och jag hemma om en halvtimma

Ödesdigert beslut…

Tänkte ta ett tidigt tåg till Stockholm… Klockan är inte ens sju men kaos på stationen med massor av väntande på perrongen. Det har hänt en olycka i Sollentuna, säger konduktören. ”Väl nå’n som har hoppat igen”, suckar en passagerare. Kan ta upp till två timmar, säger konduktören. Hoppat igen, tänker jag. Nej, det var nog första och sista gången, tänker min hjärna snabbt. Förstår att det inte var menat så men att tolka det där ”igen” som att självmord genom att hoppa framför tåget är vi vana vid var ännu jobbigare.

Undrar varför han eller hon hoppade? Vem var så förtvivlad att det inte fanns möjlighet att se någon utväg? En människa som i morse fattade ett ödesdigert beslut…

Hundratals upprörda resenärer. Inställda föreläsningar, möten som någon får klara själv, en domare som ska döma i ett mål som varit inställt tidigare och nu bara måste bli av, en utlandsresenär som är förtvivlad över att missa flyget, en dotter som bekymrat undra hur det ska gå för mamma som hon skulle möta i Stockholm, några ringer och försöker fixa bil, många bestämmer sig för att jobba från tåget eller gå hem och jobba hemifrån. Mannen bredvid mig skjuter ihjäl mängder av människor i sitt dataspel smatter, smatter, smatter.

En förtvivlad människa – hundratals kanske tusentals resenärer. Tänk så sammanvävda våra liv är trots att vi lever i en tid som anses vara den mest oberoende tiden någonsin. Aldrig har så många människor kunnat bestämma så mycket i sitt eget liv som i välutvecklade länder idag. Ändå…

Ett gemensamt ansvar? Vad ska vi göra? Varje människa som som inte orkar leva är en för mycket förstås. Alla självmord kommer vi inte kunna förhindra men många fler måste vi kunna stoppa.

Kom igen med alla goda idéer och med ett gemensamt engagemang. Det är vår fråga – inte bara att vi kommer i tid utan att alla i samhället ser en utväg i livet.