Oerhört svårt

Vård till personer med ett allvarligt tillstånd med svår ångest och självskadande är oerhört svårt. Fallet Nora som beskrivs i en tvådelad dokumentär i Sveriges Radios P1 visar hur svårt och destruktivt det kan bli. Med facit i hand kan vi se att det gick fel på så många punkter under vägen. Sammantaget har samhällets olika instutioner svikit, eller inte förmått ge, rätt insatser. I media blir allt svart eller vitt. Många människor riskerar att fara onödigt illa av rapporteringen. Dramaturgin kräver offer. Samtidigt måste vi våga ta diskussionen. Vi måste våga erkänna våra tillkortakommanden.

Vården av människor med självskadeproblematik är inte tillräckligt bra. Det saknas forskning och kunskap för att vi i alla olika lägen ska veta vad som är bäst att göra. Det finns olika skolor om hur behandlingen ska gå till. En del har visst forskningsstöd andra saknar helt vetenskaplig prövning och en del kan vi nog på goda grunder säga är mindre lämpliga att använda.

Vi är överens om att tidiga insatser och förebyggande arbete är att föredra, vård i öppna former är bättre än inläggning på sjukhus. Vi är mindre överens om vad innehållet i de öppna insatserna ska vara och vem som har huvudansvar för vad. Den kunskap om bemötande och behandling som finns är inte tillräckligt spridd och i många lägen känner sig både socialarbetare och vårdpersonal osäkra. Osäkerhetskänslor, frustration och känsla av otillräcklighet hos personal är negativt och riskerar sprida sig till den hjälpsökande.

Jag är övertygad om att bemötande och relationen mellan den hjälpsökande och den som i sitt jobb ska ge hjälp och stöd är oerhört viktig. Vi måste orka och kunna lyssna på personen själv, skapa os en helhetsbild och möta varje människa just där hon eller han befinner sig, om vi ska få till en bra och effektiv vård- eller stödinsats.

Vård generellt sett ska inte vara villkorad. Vård eller utebliven vård ska inte vara ett straff. (Rättspsykiatrisk vård som en påföljd utdömd av en domstol är ett märkligt undantag). Ramar och begränsningar är något man ska komma överens om i ett lugnt läge, i gemensamma samordningsträffar där personen själv är huvudperson och alla viktiga personer är med.

Bra bemötande och ett positivt mänskligt möte med en person som är i akut kris, har kraftig ångest, svår psykos eller är uppvarvad och agiterad är svårt. Det kräver kunskap, träning och personliga färdigheter som bara en del människor kan tillägna sig. Det gäller alltså att vi har gett alla en bra grundutbildning och att vi har vissa personer som är specialutbildade och som är våra experter som vi kan ta hjälp av i de riktigt komplicerade situationerna.

Det finns inga svåra människor men elakartade sjukdomstillstånd och olidliga och näst intill omöjliga situationer.

Historien om Nora i P1 SR måste vi ta till oss och försöka förhindra upprepande av. Sverigesradio

Det finns kunskap som betonar vikten av bra bemötande och som visar att vissa behandlingsformer har visst forskningsstöd. På följande hemsida finns beskrivning av det nationella självskadeprojekt som finns och där finns den kunskapssammanställning som togs fram förra året.

Självskadeprojekt

7 tankar om “Oerhört svårt

  1. Thérèse

    Bra att du skriver om det här Ing-Marie, jag hoppas att fler psykiatriföreträdare tar efter ditt exempel! För viss har du rätt – vården måste erkänna sina tillkortakommanden. Särskilt viktigt blir det inom ett område som självskadebeteende där kunskapsluckorna är stora.

    Personligen tänker jag att det handlar om förtroende, att psykiatrin tydligt måste ta avstånd från fall som Noras. Inte försöka förklara eller hitta förmildrande omständigheter, utan tydligt markera att den vård och det bemötande Nora fått inte är acceptabelt. Att psykiatrisk vård i allmänhet, och kanske vård av patienter med självskadebeteende i synnerhet, är svårt får aldrig bli en ursäkt till att vården som skadar eller kränker.

    Det är så mycket lättare att ha överseende med och förståelse för en verksamhet som kan erkänna och be om ursäkt för sina brister, än en som aldrig kan tillstå sina fel. Att erkänna sina tillkortakommanden tror jag är en viktig del i att bygga upp förtroendet för psykiatrin, och ett bra sätt att stävja kritik.

    Svara
    1. ing-marie Inläggets författare

      Nej, vi kommer aldrig att göra rätt i alla situationer, även den mest kvalificerade gör felaktiga bedömningar och i möten med människor kan det bli snett även om man vill väl. Däremot måste vi alltid försöka förstå, ompröva, ransaka oss själva och systemet med stor ödmjukhet inför att det är så lite vi tvärsäkert vet i livet. Jag tror att detta gäller i stor utsträkning inom området psykisk hälsa och ohälsa. För mig är det extra stimulerande att jag måste vara ifrågasättande även mot min egen övertygelse, att det ständigt kommer ny kunskap och att i det enskilda mötet med en annan människa är vi två individer som ska mötas, som har erfarenheter som är lika värda även om vi har olika roller. De gånger mötet blir bra vare sig det handlar om möten i jobbet eller med vänner går vi båda lite klokare där ifrån för vi har fått ta del av en annans perspektiv.
      Vi har många diskussioner som vi behöver ta inom psykiatriområdet. Vi har ett system där det är svårt att få ett helhetsgrepp. Olyckliga beslut eller åtgärder som kanske var för sig inte är så stora kan bli helt katastrofala tillsammans. Jag får också en känsla av att systemet har något slags risk för ”samsjuklighet” som innebär att när det blir fel på ett ställe så ökar risken för fler fel. För den enskilda människan blir det så dåligt. Alltså måste vi utveckla någon funktion som varanar oss när det börjar gå snett.
      Alltså mycket att fundera kring. Jag hoppas många vill delta och att vi kan hitta sätt att föra den konstruktivt så vi kommer framåt. Så tack för era kommentarer.

      Svara
  2. Skatmorsan

    Absolut behöver psykiatrin förbättra samordning, samarbete och empati.
    Utbildning i all ära, men de kvalifikationer som krävs kan inte ges i undervisningen! Dessa kvalifikationer kan endast förvärvas genom erfarenhet!
    Dessutom är avsaknaden av haverikommissioner, att användas vid suicid kopplat till psykiatrin och där LexMaria-anmälan gjorts, en stor brist!
    Det finns enorma brister inom psykiatrin, men insikt och vilja tycks saknas!.
    ETT suicid, enl. WHO:s beräkning, belastar samhället med 16,8 miljoner! Hälften av det beloppet skulle kunna vara av avgörande betydelse om det infördes en ”nollvision” liknande den som tillämpas i trafiken!

    Svara
  3. Herman Holm

    Precis lyssnat till den andra delen av den fastspänna flickan.
    Tankar kring hur mycket det finns av systemfel i kombination med människor i systemet. Information som inte tas tillvara, beslut som ibland fattas långt ifrån den som berörs ( här kan det fysiska avståndet ibland vara kort men det mentala långt). Lite tröstad av att det kanske ändå landar mjukare än på asfalten.
    I dagens DN fanns en signerad ledare med anledning av Nora-fallet http://www.dn.se/ledare/signerat/nora-nar-samhallet-gor-ont-mycket-varre
    Kan det vara så att det makt och maktutövning som går överstyr är den felande länken. Jag har lärt mig att skriva vårdintyg, fatta beslut om intagning. Skulle det vara fel att kanske också ha med lite om makt och maktutövning. Det handlar inte enbart om individer utan också om roller, förväntningar och inte så lite om bristande förmåga att räta upp saker när det går snett.
    Jag hoppas att en positiv effekt av programmen kan vara en självkritisk dialog över gränser.
    Bra att du tar upp detta på bloggen!!
    /Herman Holm

    Svara
  4. Kristina

    Man ska vara en mycket skicklig diplomat (som Ing-Mari Wieselgren är) för att uttrycka sig så här skarpt och ändå inte säga något konkret.
    Själv skulle jag gärna kastrera en viss ”vårdansvarig”, helst utan bedövning. Men jag är inte känd för att vara särskilt diplomatisk…
    Min konkreta fråga är.. Vem kan göra vad, rent konstruktivt, för att plocka bort personer med den här människosynen ifrån vården? Ju förr dess bättre. För att ”utbilda” dem lär ju knappast ha någon effekt 😦

    Svara
    1. ing-marie Inläggets författare

      Jag tror att vi måste arbeta på flera fronter samtidigt. Stimulera till utveckling med kunskap och utbildning till alla från beställare och huvudmän i landsting och kommuner till alla de som arbetar i verksamheterna. De flesta kan med positiv förstärkning och stöd förbättras. Verksamheter kan bedriva lokalt föbättringsarbet och se att det blir bättre genom att mäta och höra vad de som använder vården tycker.
      Sedan är den andra fronten tillsyn, uppföljning och bestälningar som utgår från kvalitet. Socialstyrelsen har ansvaret för att tillsyna att de som arbetar i vården och huvudmannen följer lagar och bestämmelser och har en tillräckligt god och säker vård. Socialstyrelsen, chefer och beställare har ansvar för att följa upp vården och se till att de som inte gör som överenskommet eller tar till sig av kritik och förändrar inte får fortsätta med sina uppdrag. Tyvärr kan det många gånger ta lång tid innan reaktionerna kommer. Båda fronterna är till för att förbättra insatserna och se till att människor får den hjälp de behöver. Min roll i nuläget är inte tillsyn utan att stimulera till förbättring. Tyvärr kan jag hålla med dig om att vår vår och omsorg inte förmår skydda de mest utsatt i tillräcklig grad. Men jag tror att i de flesta fall är positiv förstärkning bättre än straff.

      Svara
  5. Kristina

    Jag är en varm förespråkare för positiv förstärkning, så där är vi helt överens. Men i fall som detta, är det att kasta pärlor för svin. Och tyvärr finns det fler såna här översittare med psykopatiska drag som är aktiva inom psykvården, på både höga och låga poster. Som utsatt patient är det stört omöjligt att komma åt dem, ens om man orkar försöka, och alla andra (anhöriga/PO/kontaktpersoner etc) kör huvudet i en armerad betongvägg som kallas intergritet och sekretess och blir patroniserade med ”sakkunskapens mantran” tills de ger upp.
    Så länge sånt här får fortsätta att förekomma inom psykvården, så frekvent som det gör, så kommer inga pengar eller insatser i världen att kunna förbättra den.
    Och den nya lagen om man inte får filma/spela in utan samtycka lär ju inte förbättra möjligheten att komma åt rötäggen heller 😦

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.