Månadsarkiv: februari 2013

Psykiatrin vårdens värsta krisbransch

Så lyder rubriken på en av artiklarna i senaste numret av Dagens Samhälle. I artikeln redovisas Socialstyrelsens senaste rapport om personalläget i landstingen. Prognosen för tillgången på läkare visar brist på 28% för psykiatrin mellan 2008 och 2025. Bara allmänmedicin är värre med 32%. Inom psykiatrin fattas också specialistsjuksköterskor. Alla kommer ha stora pensionsavgångar närmaste tiden eftersom en stor andel av de yrkesverksamma är över 55 år. Det här gäller för fler yrkesgrupper tex psykologer som jag redan nu hör att det är svårt att få tag på i många landsändar.

Allt detta är bra kunskap och det är viktigt att vi diskuterar detta. Reagerade bara på att artikeln och den kraftfulla rubriken åtföljs av en bild på en patient som ligger i bälte och en personal som står bredvid. Jag är rädd för att om det är den bilden vi förmedlar av psykiatrin: Krisbransch och tvångsåtgärder – ja då kommer vi nog ha fortsatt personalbrist.

Mina erfarenheter från den senaste veckan ger en helt annan bild. Träff på projektet ”Bättre psykosvård” i början av veckan påminde mig om att det nu finns en mängd aktiviteter runt om i landet kring psykosvården. Försök att hitta mer ändamålsenliga metoder för att möta de med stora behov, helhetsinsatser för att möta nyinsjuknade och motverka negativ sjukdomsutveckling.

Så två seminarier om den komplicerad ADHD behandling dvs behandling till personer med tex kriminalitet, missbruk, strulig livssituation. På både mötet i Stockholm och Göteborg fick jag bilden av en mycket positiv utveckling under de senaste åren. Samtidigt en stor otålighet: Vi måste göra mer, bättre och individanpassat.

Jag lärde mig något nytt också. Dels att det nu finns tydligare vetenskapliga belägg för att det finns ett upp och nedvänt U-format samband mellan dos på centralstimulerande och kognitiva förmågan. Det vill säga en ökande dos centralstimulerande kan ge allt bättre kognitiv förmåga upp till en topp. Ytterligare dosökning av medicinen ger sedan bara sämre kognitiv förmåga. Det finns alltså en optimal dos som det gäller att hitta. det förutsätter noggrann titrering av dosen, nära kontakt mellan patient och behandlare. Jag lärde mig också att det är en femfaldig variation i läkemedelskoncentration efter intravenös injektion centralstimulerande hos friska frivilliga. Det förklarar varför det är stora olikheter i vad som är rätt dos för olika människor.

Igår möte i Göteborg med kommunrepresentanter som är med i Psynk och ska jobba med med lokalt förändringsarbete, typ genombrottsmodellen, för att hitta arbetssätt lokalt som går ut på att bättre följa Västbus-riktlinjerna och bättre tillgodose behoven hos barn och unga med komplicerad problematik. Ett verktyg är då också SIP -Samordnade Individuella planer.

Träffade också den tillträdande Landstingsdirektören i Sörmland under veckan. Han hade fixat sig ett introduktionschema inför nya jobbet och bett att få träffa företrädare för olika inriktningar och få en timmas korvstoppning om senaste nytt. Smart drag. Han var helt med när vi pekade på den stora potentialen som finns om vi kan minska psykisk ohälsa och främja psykisk hälsa. Både för människorna och för länets konkurrenskraft.

Min slutsats är att psykiatrin är en framtidsbransch och inget annat!

Det man knappt kan föreställa sig

Helt nya saker som man aldrig sett är det nästan omöjligt att föreställa sig. Så är det för mig med nya IT-prylar. Därför var det en helt underbar eftermiddag när alla delprojekten i behandling på nätet visade sina produkter, förstudier och prototyper  En massa praktiska konkreta exempel på allt från Ilske-appen till utbildningsmoduler.
Stöd och behandling på nätet

Tack alla som medverkade!

Första linjen formeras

En eftermiddag om Första linjen som verkligen värmde. Umeå, Skåne, Göteborg och Uppsala presenterade sina modeller för första linjen och vi kände att nu, nu är det på gång. Vi pratade mätningar också och vilka mått vi kan tänka oss ha gemensamt. Det verkar som om en del av Modellområdesarbetet kommer att bära frukt nu.
Igår var vi med om invigningen av Familjens Hus i Gagnef. Otroligt kul! MVC, BVC, Öppna förskolan, Familjestödstemet, och den nya första linjes verksamheten Famnen för unga 0-17 år i ett otroligt fint hus som ligger precis intill en skola i Mockfjärd. Så fina välanpassade lokaler. Åk på studiebesök om ni kan.

 

Solig och kall morgon

Dubbelhet som bara livet självt. Underbart soligt men måste det vara så rysligt kallt? Med precis samma känsla lämnade jag igår kväll mötet om kvalitetsregistret PsykosR. Fantastiska möjligheter, stor entusiasm kring vilken nytta det kan vara till men måste allt vara så rysligt krångligt. Alla de psykiatriska kvalitetsregistren har det fortsatt motigt med de tekniska funktionerna . Samtidigt måste jag jubla när jag ser ökningen av registreringar under 2012 trots alla svårigheter. Jag fick ny registerstatistik för 2012 igår. 13 704 nyregistreringar och 9326 uppföljningsregistreringar trots registreringskrångel. Det är 4500 fler nyregistreringar än förra året. Det betyder att det är massor av människor, både på tekniksidan och ute i verksamheterna, som jobbat enormt mycket förra året för att få till detta.

Det finns många positiva beskrivningar också om vad som händer i verksamheten när man verkligen börjar registrera. ”Någon har berättat att det var först när jag skulle fylla i registreringen som jag förstod att denna patient bara gått två år i skolan.” Eller enheter som blivit fundersamma när man ser att sammanställningen av registerdata visar att det bara är 20% av patienterna som bedöms ha kognitiva svårigheter av aktuell patientgrupp, men det i litteraturen brukar anges 40%. Betyder det att vi har friskare patienter eller att vi är dåliga på att identifiera patienternas kognitiva svårigheter? Är det många fler hos oss som skulle behöva hjälpmedel? Skulle behandlingsresultaten bli bättre om vi var bättre på att hitta de som behöver hjälp att förstå vitsen med medicinering, träning mm? Eller som någon konstaterade lite torrt: ”Det är klart att vi måste veta hur våra patienter med långvariga allvarliga psykiska sjukdomar bor, försörjer sig och vilken sysselsättning de har och om de har barn. Om det blir svårt att fylla i de uppgifterna är det nog inte registret det är fel på utan vi som har för lite kunskap om våra patienter”

Det är just den här typen av diskussioner och aha-upplevelser som är syftet med kvalitetsregister. Att vi får syn på hur vi jobbar och vad vi kan göra bättre. Svårare än så är det inte men med krånglande IT system – ja då är det hur svårt som helst men inte omöjligt! Vi tar det onda med det goda. Nu går jag ut i den soliga vinterdagen.