Det som inte borde ske

Att 124 unga människor mellan 15-24 år varje år inte kan se någon annan utväg än döden, är något som inte borde få ske.
Men det gör det – och vi har inte blivit bättre på att förstå varför under de senaste åren.

När jag läste gårdagens debattartikel i DN, om behovet av mer intensiva insatser för att lära oss mer om självmord hos barn och unga, och bli bättre på att förhindra dem, kände jag att det här skrev vi om i Ambition och ansvar, SOU 2006:100.
Letade och hittade detta på sidan 383:
”Nationell psykiatrisamordning bedömer att de utredningar som görs i vården i dag i samband med Lex Maria-anmälningarna inte i tillräcklig utsträckning fyller behovet av att kartlägga alla händelser, utan oftast handlar de enbart om omständigheter i vården. En kartläggning som innefattar de övriga samhällsaktörerna täcks inte in i den händelseanalys som görs i samband med Lex Maria. Vården saknar kunskap och metoder för att göra en vidare händelseanalys. Dessutom kommer dessa utredningar bara till stånd om personen haft en vårdkontakt inom fyra veckor före dödsfallet. Nationell psykiatrisamordning anser att det är angeläget att metodiken för händelseanalyser utvecklas. Särskilt angeläget är det att förstärka insatserna kring självmord bland barn och ungdomar. Nationell psykiatrisamordning föreslår därför att Barnombudsmannen (BO) får i uppdrag att utreda möjligheterna till en nationell funktion som skulle kunna fungera som en neutral haverikommission. Funktionens uppdrag skulle vara att bistå de lokala aktörerna i arbetet med att göra en händelseanalys när det gäller barn och ungdomar som tagit sitt liv. Syftet med kommissionens insats ska vara att alla inblandade får hjälp att förstå vad som hänt och får en gemensam bild, det gäller såväl närstående som personal från vård, socialtjänst, skola, frivilligorganisationer med flera inblandade. Utifrån denna gemensamma händelseanalys kan sedan olika delar av samhället få hjälp i förbättringsarbetet med målsättningen att minska antalet självmord och andra negativa händelser.”

I psykiatrisamordningens förslag var det BO som skulle få ett uppdrag att utreda. Nu drygt sex år senare föreslår BO en ny lagstiftning. Undrar om man ska se det som att de utrett?
Någon sa en gång till mig att man ska räkna med att en fråga behöver ha behandlats av ett antal utredningar innan det kan bli verklighet. Det betyder också att det måste gå ett antal år. Om vi då ser positivt på det hela är det kanske dags att vi gör verklighet av att hitta ett sätt att, med ett helhetsperspektiv, våga titta förutsättningslöst på de självmord bland barn och unga som sker varje år.
Det är händelser som inte borde få ske, som vi helst inte vill prata om, knappt orkar sätta oss in i. Just därför måste vi ta itu med det gemensamt.
Jag är inte säker på att lagstiftning är bästa vägen. Det är i varje fall lika viktigt att det finns en samhällsfunktion som skaffar sig kompetens att hjälpa till med utredning och kartläggning på ett sätt som innebär att vi lär oss något som kommer barn och unga till nytta.

 

3 tankar om “Det som inte borde ske

  1. Susanne R Suvanto

    Det behövs tillräckligt många upprepningar från olika håll för att det ska bli en gemensam sanning och kunskap :-). Ja, jag tror att man måste våga veta mer, söka fler svar och framförallt våga ta konsekvenserna av svaret. Jag tycker mig minnas att nyligen så lyfte Föreningen psykisk hälsa fram att de erfarit att unga människors upplevelser och tankar om att ”döden” inte var absolut kunde vara ett viktigt fenomen att beakta. Och att vi därför måste våga prata om döden, vad den är och vad vi tror att den är – att det är oåterkalleligt. I övrigt tänker jag ofta i dessa sammanhang på att det handlar om effektiv smärtlindring – att psykisk smärta är som fysisk – att det till slut blir olidligt att ens tänka tanken att existera samtidigt med smärtan och att man är beredd att göra vad som helst för att slippa. I vissa av dessa lägen behövs då effektiv, tuff smärtlindring vilket också kan beaktas i veckans diskussion kring läkemedel. Svåra frågor, många olika svar och utmanande. (H)ejjja!! Susanne

    Svara
  2. Nickie Snäll

    Hej Ing-Marie!

    Tack.

    Jag har med intresse läst ditt inlägg och känner mig särskilt berörd då jag sedan tidig ungdom brottades med ångest och tillhörande självmordstanker. Det hela upphörde helt under de åren jag genomförde och avslutade min psykoterapi. Mellan åren 1994-2002. Fram till dess hade jag gång på gång plågats av de samma. Dock inte lika kraftfullt som under tonårs och ungdomstid. Anledningen till att jag klarade mig igenom den tiden utan att fullfölja mina tankar, som jag aldrig talade med någon om, tror jag, sett på i efterhand, hade att göra med att när jag ”föll igenom helt” hade förmågan att söka hjälp. När jag sökte hjälp på mentalsjukhus 1972, 21 år, en gång.Och KS akutmottagning för vidare kontakt med KS psykiatri en andra gång 25 år senare, hade turen att möta människor som såg mig och som lyssnade och tog på allvar det de såg. Hade jag blivit hemsänd någon av dessa två gånger, hade jag inte levt idag. Jag hade nämligen redan bestämt, att blev jag inte inlagd och fick någon form av stöd och hjälp återstod endast att ta mitt liv. Jag hade inte orkat mera. Vid det senare tillfället blev jag inlagd för mitt suicid försök. Men först efter att akutmottagningen kontaktat min läkare på psykiatriska öppenvården innan de skulle skicka hem mig. Hon lät förmedla att de under inga omständigheter fick skicka hem mig igen. Det är jag idag mycket tacksam för. Här skall nämnas att jag under åren här emellan hade ett socialt oklanderligt liv(alltså varken sämre eller bättre än någon annan) med utbildning, arbete, äktenskap och barn. Ingen som mötte mig kunde någonsin ana att det bakom denna ”fasad” fanns en skör kvinna. Jag var utåt sett stark, kompetent och kunnig. Glad och mycket social. Ofta var det så att ju sämre jag mådde dess starkare verkade jag. Det var i alla fall min egen tolkning av hur förvånade all personal på avdelningen verkade vara över att jag var där. Men några få som sagt såg och förstod. Bland dem de läkare jag mötte och några bland övrig personal samt psykologer och terapeuter. Det kan ha haft betydelse för hur jag bemöttes, att jag under mina år inte varit våldsam, kriminell eller haft någon form av missbruk. Däremot i tidiga ton&ungdomsår ätstörning och viss självskadeproblematik. Sedan kan ju detta diskuteras utifrån givna diagnoser som följer med en inläggning. Sedan många år tillbaka är jag nu fri från plågande ångest och självmordstankar, mycket på grund av bemötandet från KS psykiatri avdelning sju, som var den jag blev inlagd på 1996 vid mitt suicidförsök, när livet blir för övermäktigt. När jag som människa möter det som blir för svårt och för mycket att hantera ensam väljer många att avsluta det hela då all kraft är slut och ingen lösning finns i sikte. Allt förändras och möjligheter förminskas eller försvinner helt i trötthetens och uppgivenhetens karga landskap. Då behövs människor som vågar se, vågar fråga, vågar säga att allt kommer att bli bättre. Kan bli bättre. Då behövs det som du skriver som något av det viktigaste i ditt inlägg att: vi gemensamt hjälps åt och plockar fram våra styrkor för att om möjligt hjälpa. Ibland går det inte. Att lagstifta om hjälp mer än vad som redan är löser inte frågan. Hjälpen kommer inifrån och förmedlas utåt mot dem vi möter på vägen…

    Med vänliga hälsningar
    Nickie Snäll
    Verksamheten NewDawns

    Svara
  3. MOB_i_L på Twitter

    Jag hoppas att det framkommer att psykiatrin själv är en orsak till självmorden. Många vill inte fortsätta att leva p.g.a. de hjärnskador de drabbats av p.g.a. psykiatri. Psykiatrin ger kraftiga kroppsliga behandlingar utan att ha några kroppsliga bevis för att patienten lider av någon sjukdom.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.