Månadsarkiv: juni 2013

10 år i Almedalen – till vilken nytta?

1002084_611705625540423_841288129_nAlmedalen här kommer vi. Psynken och jag har nu tagit färjan till Gotland. Bilen är fulladdad med filmutrustning, material, skyltar och infopapper, psynkel och en vanlig cykel, och en massa grejor som kan vara bra att ha.

Det är 10 året jag åker till Almedalen… Inte klokt vad åren går. Första tre åren var med Psykiatrisamorningen. Det har hänt en hel del både med Almedalsveckan och med området psykisk hälsa. Även om vi ibland tycker att det går trögt måste jag ändå säga att jag inte ens i mina vildaste förväntningar trott att området skulle bli så hett som det faktiskt är. Det är ett stort antal seminarier som på något sätt handlar om barn och ungas psykiska hälsa, insatser vid psykisk sjukdom eller om sociala investeringar eller styrning av vård och omsorg som spelar roll för området psykisk ohälsa.

Jag ska försöka skriva lite inför och efter varje dag här på bloggen. Ni hittar mer om de arrangemang vi deltar i och när vi webbsänder på vår hemsida. www.skl.se/psykiskhalsa. Tisdag är det Psykisk hälsa-kaféAnders Printz diskuterar ledning och styrning med Maciej Zaremba, Journalist från Dagens Nyheter. på Hästgatan. Du kan se filmen från dagen här.

Psynken och jag kommer fara runt på vår Psynkel:

1012174_611784948865824_706353570_n

 

Jag älskar hjärnan

Så inledde Katarina Gospic sitt sommarprogram igår. Hon är hjärnforskare och har varit intresserad av hur hjärnan fungerar sedan hon var liten. Där ser ni då, tänkte jag, när jag hörde programmet, det är jätteintressant med hur hjärnan fungerar.

Här är några av Katarinas slutsatser: Samhällen med orättvisor är sjuka samhällen. Rättvisa leder till bättre liv och färre samhällsproblem, dvs rättvisa är en mirakelmedicin för bättre liv och bättre samhälle.
Hon är själv uppvuxen i Stockholmsförort med positiva och stödjande föräldrar men inte så mycket böcker, men älskade bläddra i de få lexikon som fanns.

När vi är riktigt bra på något är det störst chans att vara kreativ säger hon också, och berättar om hur mycket hon läst och hur mycket hon tränat som gymnast. Vi behöver göra igen och igen studera, träna mycket för att bli riktigt bra på något. Hon frågar också hur det kommer sig att beslutsfattare inte behöver någon licens eller körkort trots att de fattar beslut som påverkar människors liv. Hon brinner för att vi ska se till att vårt samhälle, ledarskap, arbetsmiljöer stämmer med hjärnans behov och begränsningar. Kul! Lyssna på det inspelade programmet med Katarina Gospic om ni inte hörde igår för hon berättar mycket mer intressant.

Ja vi behöver mer kunskap och det finns mycket att läsa. För några dagar sedan fanns ytterligare en rapport från Socialstyrelsen. Den är ett underlag och handlar om psykologutredningar i skolan. Klart intressant.

På tal om gårdagens inlägg om Barnahus så var jag väl lite kvällstrött och sur. Självklart är det en fantastisk framgång att det finns. Min duktiga kollega Karin Lindström har skrivit nyanserat om rapporten på vår hemsida Psynk.

Men samtidigt vidhåller jag att vi måste höja vår ambitionsnivå kring hur våra verksamheter som riktas mot psykiska ohälsa fungerar.

 

Kom igen de ska vara 100%

Det har kommit en ny vägledning från Socialstyrelsen och SvD skriver om den idag. Den handlar om barn med uppgivenhetssyndrom. Bland annat föreslås en gemensam definition och en diagnoskod i ICD-10. Det tror jag är bra. Om vi ska ha en chans att följa förekomsten måste vi ha enhetliga betäckningar så att det går att söka i våra system, Vägledningen betonar behovet av samordning och nära samarbete mellan olika aktörer. Det stämmer precis med våra tankar kring synkronisering så det är självklart att vi ska göra en utbildningsinsats kring denna vägledning i höst.

Barnahus, dvs samordnade insatser från rättsväsende, socialtjänst och hälso och sjukvård, för barn som utsatts för våld, det är en riktigt bra idé. Men det krävs förstås att vi genomför detta och gör det på ett bra sätt. Rädda barnen har gjort en uppföljning av de Barnahus som finns i Sverige. Aftonbladet har idag en artikel om Mer kontroll över barnahusen behövs. Tyvärr är det inte ett komplett arbete med full aktivitet på alla ställen. Så här frampå kvällskvisten strax före semestern övermannas jag av frågan. ”Varför gör vi så ofta saker halvdant?”

 

Tur att jag inte är en HSP

”Måste det vara så mycket bråk om allt”, hör jag en av mina medpassagerare säga i sin telefon. Kände mig lite träffad. Måste det till så mycket kraft att det låter som bråk för att få förändring? Tänker på DN artikeln före midsommar men också den DN.se artikeln som publicerades 22 juni som slår fast att det finns stora brister i psykiatrisk vård för unga. Där efterlyses bättre insatser i första linjen och hos BUP för att möta barn och ungas behov. Det är ju det vi jobbar med varje dag sedan snart fem år. Visst går det framåt men samtidigt är det långt kvar och efterfrågan på stöd och behandling ökar.

Vad beror det på? Jag fick den frågan här om dagen av Anders W Jonsson , Socialutskottets ordförande. Ja, det finns många svar för det finns sannolikt många orsaker och faktorer som påverkar. Det är samhället, vårt sätt att leva, ökad uppmärksamhet, minskade fördomar, större krav på livet och större krav på individerna mm. De som är unga idag är de första som fullt ut levt, och lever, i vårt informationssamhälle. Det är på dem vi kommer se på vilket sätt vår nuvarande livsstil sliter på hjärnan. Kraven på människor att vara sociala, inkännande, utåtriktade, snabba, effektiva och ständigt kommunicerande informationshanterare är höga

Det är verkligen ett stort intresse för hur vi människor fungerar psykologiskt, ja hur hjärnan fungerar i stort  och vilka skillnader som finns mellan olika människotyper. Svenska Dagbladet har tidigare skrivit om Orkidebarn jämfört med Maskrosbarn och det senaste handlar om högkänsliga personer så kallade HSP-Highly Sensitive Person.

Det är människor som allmänt är mer känsliga för intryck och som ser mycket mer nyanser. En känslighet på gott och ont. Det innebär att de kan leva ett rikare liv, se fantastiska saker i det lilla, men samtidigt vara för känsliga i vissa situationer och bli rädda stressade, ledsna och störda lättare. Viss ökad risk för depression. Det börjar finnas en del forskning och den amerikanska forskaren Elaine Aron tror att en femtedel av befolkningen kan vara högkänsliga personer.

Jag lutar mig tillbaka i tågsätet och är tacksam för att jag nog mer tillhör gås-sorten. Förmodligen missar jag många upplevelser men är däremot stryktålig och mycket rinner av mig.

Det är en fördel i mitt jobb. För hur vi än gör så är det några som är missnöjda. Kanske har vi lyckats om ganska många är uppretade för då har vi lyckats skaka om lite i alla fall.Blev förvånad att Socialstyrelsens GD reagerade så starkt på mitt förra blogginlägg. Sa i Dagens Eko att jag försökte lägga ut dimridåer.

Men visst finns det mycket kvar att göra och jag är långt ifrån nöjd. Det räcker inte att insikten om behoven ökat det är först när vi gör något åt det, när människor som behöver hjälp märker att det är lättare att få bra hjälp som vi kan känna oss nöjda.

Men vilken hjälp tänker ni ge oss?

Jag blev så glad när jag såg Socialstyrelsens DN-debattartikel om psykisk ohälsa. Äntligen, tänkte jag, har de fattat fullt ut hur stor utmaning detta är för oss alla i samhället. Det har de verkligen i den mycket ambitiösa genomlysning av psykisk ohälsa-siffrorna som de gjort i sin nya rapport. Äntligen kan vi åter få ett helhjärtat stöd från Socialstyrelsen för att driva psykisk-hälsa frågorna tänkte jag, men där vändes min glädje till sorg.
Nej snarare ilska.
Hur kan de ha mage att peka på alla brister i kommuner och landsting och sedan vara nöjda med att de själva inom området lyckats producera ynka två Nationella riktlinjer inom ett område som skulle behöva minst fyra gånger så många? Hur kan de klaga på att det saknas data och statistik inom området utan att nämna att de själva, med ett undermåligt Patientregister (PAR) och brist på insamlade individdata som duger till underlag för förbättringsarbete, är en del i denna bristsituation? Hur vågar de överhuvudtaget sticka ut huvudet och uppmana till krafttag när de själva först lagt ner NU-enheten som var regeringsuppdraget efter Psykiatrisamordningen, och sedan UPP-centrum som var ett annat regeringsuppdrag om att utveckla tidiga insatser för barn och unga med psykisk ohälsa?

Socialstyrelsen skriver att kommuner och landsting fått mycket pengar för att förbättra psykiska ohälsan, men de nämner inte att de själva under den senaste 10 årsperioden fått stora extra anslag av staten för att göra arbeten inom området. Det handlar om 100-tals miljoner. En del av de uppdragen har vi inte sett några som helst resultat av.

Vad är det jag vill se? Jo, ett välutvecklat stöd med inte bara ett par Nationella riktlinjer som omfattar ett par begränsade områden, utan riktlinjer, kunskapssammanställningar och vägledningar som ger ett praktiskt och användbart stöd till verksamheterna. Flera av de vägledningar som kommit på senare tid, och de som är på väg ut från Socialstyrelsen, håller en för låg kvalitet och är inte tillräckligt konkreta för att göra denna nytta. OM Socialstyrelsens alla papper ska göra skillnad för patienter och brukare, måste de tala om vad som är det bästa att göra i olika situationer, och även ge råd om vad som i dag är erfarenhetsmässigt är bäst. Det räcker inte att räkna upp olika lagstiftningar och tala om att det fattas forskningsstöd för att de ska kunna säga vad som är rimligt att göra för att uppnå lagens krav med aktuell tillgänglig kunskap.

Mycket av det som står i artikeln och i rapporten är helt rätt. Psykisk ohälsa, är en av vår tids största utmaningar, primärvården har bristande resurser och kompetens, det är bedrövligt att människor med allvarliga psykiska sjukdomar lever 20 år kortare är vi övriga. Det måste vi göra något åt. Frågan är vad.

Regeringen ger ett rejält stöd till området. Överenskommelsen om psykisk ohälsa mellan Socialdepartementet och Sveriges Kommuner och Landsting gör att flera av de områden som lyfts fram i Socialstyrelsens artikel nu utvecklas åt rätt håll.
Med ett bra stöd från Socialstyrelsen – med statistik och praktiska vägledningar – kan vi sätta ännu högre fart i förbättringsarbetet.

Så min fråga tillbaka till Lars-Erik Holm är: Vad tänker socialstyrelsen göra för att förbättra läget? Finns det hos dig en genuin önskan att se till att det blir bättre för människor som drabbas av psykisk ohälsa så måste du också göra mer.

Långt ifrån tillräckligt bra ersättningssystem

Personalen på Midhagens öppenvårdsmottagning pekar i artikel i DN den 13 juni på brister och svagheter i det ersättningssystem som styr deras verksamhet. Resonemanget tar sin utgångspunkt i Maciej Zarembas artikelserie i DN under våren. De stora frågorna är dels vem som har till uppgift att se till att ersättningssystemen fungerar bra, dels hur de patienter, och anhöriga, som har svår och långvarig problematik påverkas av dagens system.

Det är glädjande att vi nu ser ett ökat intresse för hur vård och omsorgs styrs och hur våra gemensamma begränsade ekonomiska resurser ska användas. Frågan är alltför viktig för att inte debatteras brett i samhället. Personal på Midhagen menar att ersättningssystemen, precis som övriga delar av verksamheten, borde bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Ett rimligt krav kan man tycka. Problemet är att kraven på vården ökar i snabbare takt än forskningen hinner med. I ambitionen att möta medborgarnas krav på en tillgänglig vård, nya behandlingsmetoder och mediciner – utan motsvarande ökningar av de ekonomiska resurserna – blir lösningarna ibland baserade på svag evidens. Behovet av resurser till forskning påtalas ofta och även detta fält behöver beforskas mer och snabbare än i dag. Vi borde också fundera över vad vården är värd. Bra, lättillgänglig vård för alla kostar pengar.

Den andra frågan – hur vårdens innehåll och utbud – påverkas av ersättningsmodellernas kortsiktighet, är ett akut problem som det finns all anledning att snabbt hitta lösningar på. Vi har redan tidigare hört att lättbotade patienter med lindriga problem prioriteras i system som räknar ”pinnar” och ger pengar i relation till hur många ”pinnar” vårdgivaren klarat av. Midhagens personal pekar också på att gruppbehandling och telefonstöd inte ersätts ekonomiskt i tillräcklig utsträckning. Dessa, och andra, ”biverkningar” av ekonomiska ersättningssystem kan vara svåra att se på förhand men borde rimligen övervakas och hanteras i större utsträckning. Flexibilitet och justeringsmöjligheter inom systemen blir självfallet extra angeläget när man inför system som inte tidigare prövats.

Ekvationen är utmanande: Medborgarna vill ha bra, lättillgänglig vård, som inte får kosta för mycket. Vårdapparaten är stor och svår att styra. Risken att de svagaste i samhället, barn och svårt sjuka, hamnar i kläm är överhängande. Vårdpersonalen har att dagligen hantera denna utmaning och de långsiktiga effekterna av detta har vi ännu inte sett men utvecklingen med allt fler sjukskrivningar för oro, stress och ångest är oroande.

Den sammantagna bilden tyder på att landstingens beställare har behov av ökad kunskap om, och kontroll av, de sidoeffekter de valda ersättningsmodellerna ger. Vi alla – medborgare, vårdkonsumenter och skattebetalare – har också ett ansvar att reflektera över vilken vård vi vill ha och hur den ska finansieras.

I överenskommelsen mellan Sveriges Kommuner och Landsting och regeringen om stimulansmedel till området psykisk ohälsa lyfts två grupper fram som särskilt prioriterade. Det ena är barn och unga och den andra gruppen är personer med allvarliga psykiska sjukdomar och psykiska funktionsnedsättningar. De personer som vårdas på Midhagens enhet hör i stor utsträckning till den senare gruppen. En del också till den första. För båda dessa grupper gäller att det behövs särskild uppmärksamhet på konsekvensrna av olika ersättningssystem och det är tydligt att vi måste arbeta intensivt för att finna listigare indikatorer och sätt att beräkna prestation.

Uthålliga intill tjuriga

Skolchefen och Socialchefen i Vänersborg talar om sitt samarbete i Vänersborg kring barn och unga:
”Vi drar åt samma håll samtidigt. Det inte enkelt, är smärtsamt ibland men mycket viktigt. Vi är duktiga på att sätta mål, sämre på att följa upp men uthålliga. Ja, envisa, nästan tjuriga.

Titta på vår live webb-sändning om Ledning och styrning idag:
Att gemensamt leda och styra mot resultat för barn och unga.