Långt ifrån tillräckligt bra ersättningssystem

Personalen på Midhagens öppenvårdsmottagning pekar i artikel i DN den 13 juni på brister och svagheter i det ersättningssystem som styr deras verksamhet. Resonemanget tar sin utgångspunkt i Maciej Zarembas artikelserie i DN under våren. De stora frågorna är dels vem som har till uppgift att se till att ersättningssystemen fungerar bra, dels hur de patienter, och anhöriga, som har svår och långvarig problematik påverkas av dagens system.

Det är glädjande att vi nu ser ett ökat intresse för hur vård och omsorgs styrs och hur våra gemensamma begränsade ekonomiska resurser ska användas. Frågan är alltför viktig för att inte debatteras brett i samhället. Personal på Midhagen menar att ersättningssystemen, precis som övriga delar av verksamheten, borde bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Ett rimligt krav kan man tycka. Problemet är att kraven på vården ökar i snabbare takt än forskningen hinner med. I ambitionen att möta medborgarnas krav på en tillgänglig vård, nya behandlingsmetoder och mediciner – utan motsvarande ökningar av de ekonomiska resurserna – blir lösningarna ibland baserade på svag evidens. Behovet av resurser till forskning påtalas ofta och även detta fält behöver beforskas mer och snabbare än i dag. Vi borde också fundera över vad vården är värd. Bra, lättillgänglig vård för alla kostar pengar.

Den andra frågan – hur vårdens innehåll och utbud – påverkas av ersättningsmodellernas kortsiktighet, är ett akut problem som det finns all anledning att snabbt hitta lösningar på. Vi har redan tidigare hört att lättbotade patienter med lindriga problem prioriteras i system som räknar ”pinnar” och ger pengar i relation till hur många ”pinnar” vårdgivaren klarat av. Midhagens personal pekar också på att gruppbehandling och telefonstöd inte ersätts ekonomiskt i tillräcklig utsträckning. Dessa, och andra, ”biverkningar” av ekonomiska ersättningssystem kan vara svåra att se på förhand men borde rimligen övervakas och hanteras i större utsträckning. Flexibilitet och justeringsmöjligheter inom systemen blir självfallet extra angeläget när man inför system som inte tidigare prövats.

Ekvationen är utmanande: Medborgarna vill ha bra, lättillgänglig vård, som inte får kosta för mycket. Vårdapparaten är stor och svår att styra. Risken att de svagaste i samhället, barn och svårt sjuka, hamnar i kläm är överhängande. Vårdpersonalen har att dagligen hantera denna utmaning och de långsiktiga effekterna av detta har vi ännu inte sett men utvecklingen med allt fler sjukskrivningar för oro, stress och ångest är oroande.

Den sammantagna bilden tyder på att landstingens beställare har behov av ökad kunskap om, och kontroll av, de sidoeffekter de valda ersättningsmodellerna ger. Vi alla – medborgare, vårdkonsumenter och skattebetalare – har också ett ansvar att reflektera över vilken vård vi vill ha och hur den ska finansieras.

I överenskommelsen mellan Sveriges Kommuner och Landsting och regeringen om stimulansmedel till området psykisk ohälsa lyfts två grupper fram som särskilt prioriterade. Det ena är barn och unga och den andra gruppen är personer med allvarliga psykiska sjukdomar och psykiska funktionsnedsättningar. De personer som vårdas på Midhagens enhet hör i stor utsträckning till den senare gruppen. En del också till den första. För båda dessa grupper gäller att det behövs särskild uppmärksamhet på konsekvensrna av olika ersättningssystem och det är tydligt att vi måste arbeta intensivt för att finna listigare indikatorer och sätt att beräkna prestation.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s