Månadsarkiv: mars 2014

Barnombudsmannens rapport

Idag publicerar Barnombudsmannen (BO) sin rapport om tvång inom BUP. Enligt inslaget i P1-morgon har 326 barn tvångsvårdats förra året och BO har blandet ett urval av kliniker tittat på dokumentationen och intervjuat barnen. De hävdar att det i ett stort antal av fallen saknas dokumentation om fastspänning och andra tvångsåtgärder. Om det stämmer är det helt oacceptabelt. Självklart är tvångsåtgärder, vad , hur och hur länge ett absolut måste att dokumentera. Det ska finnas en beslutsjournal som finns tillsammans med den ordinarie journalen där varje tvångsåtgärd finns och där det tydligt framgår vem som ordinerat.

BO säger också att man uppmärksammar att det finns mer tvångsåtgärder i det material de tagit del av än vad som finns dokumenterade i Socialstyrelsens Patient Register. Det är en beskrivning som vi känner igen från det utvecklingsarbete som vi just nu jobbar med tillsammans med Socialstyrelsen. Vi hoppas att landstingen inom kort ska få tillbaka sammanstälda data Från Socialstyrelsen över de inrapporterade tvångsåtgärder de rapporterat in för 2012. Vi hoppas också att data för 2013 ska återföras från Socialstyrelsen till landstingen i juni i år. Vi på SKL räknar med att kunna stödja de landsting som vill i deras utvecklingsarbete kring bättre rapportering. Bra rapportering är viktigt både för nationella nivån men också för landstingen själva. Det är först när man kan jämföra sina egna data över tid och med andras som ett effektivt förbättringsarbete kommer till stånd. Detta återkommer vi ofta till i utvecklingsarbetet Bättre vård – mindre tvång. Vi tror att arbeteättet att mäta och förbättra, i en snurrande cirkel i det verkliga arbetet är en framgångsrik väg att underifrån minska behovet av tvång. Samtidigt ska vi arbeta vidare med att på nationell nivå få ordning på statistiken, se till att vi har en redovisning av användningen av tvång som kan följas öppet och tydligt. I vissa lägen behövs också lagändring och tydligare regelverk men det snabbaste och viltigaste jobbet är ute i mötet med patienter som blir vårdade med tvång.

Jag instämmer helt i Barnombudsmannens slutkläm:
”Tvångsåtgärder är ett ingrepp i varje barns mänskliga rättigheter och ska utföras på ett sätt som överensstämmer med lagar och föreskrifter. De ska endast användas när de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden och då andra åtgärder är otillräckliga120. Varje gång ett barn är fastspänt längre än tillåtet, eller en fastspänning i bälte får fortgå trots att det saknar stöd i lagen, är ett misslyckande som inte får förekomma. Tvångsåtgärder får aldrig användas rutinmässigt, utan behovet ska alltid bedömas från fall till fall utifrån de regler som gäller.”

Förhoppningsvis  och det tror jag verkligen, är detta något all psykiatrisk vård ställer sig bakom.

För lite och för mycket ADHD

ADHD en diagnos som det är alldeles för svårt att få och som kräver för mycket utredning eller en diagnos som var och varannan får slentrianmässigt. Ingenting av det är sant eller både och. I dagens morgoneko lyfts problemen i kriminalvården fram på ett bra sätt.

Det är helt klart så att det idag i Sverige både finns människor som inte får den utredning och den behandling de behöver för ADHD. Samtidigt finns det tendenser till inflation i utredningar och behandling och att vi kan vara för snabba med att sjukdomsförklara människors tillkortakommanden i dagens samhälle.

Vi måste försöka förbättra oss i båda ändar.

Det är helt klart att det är ett stort antal personer i kriminalvården som borde fått en utredning och behandling för sin ADHD redan som barn. När det inte skedde måste de självklart få hjälp med detta som vuxna. Tiden på fängelse kan vara ett utmärkt tillfälle att göra både utredning och starta till exempel terapi och läkemedelsbehandling eftersom det är en förhållande vis ordnad tid i mångas liv. Ylva Ginsburg som är läkare i Stockholm gjorde ett fantastiskt arbete när hon startade upp ADHD utredningar voch behandling på Norrtäljeanstalten för snart 10 år sedan. Effekterna är väl dokumenterade både resultatmässigt och ekonomiskt. Vi vet alltså att det fungerar. Samtidigt som insatserna på anstalterna måste förbättras så måste också insatserna utanför fängelset utvecklas. När en fånge som fått behandling insatt friges måste det finnas kompetenta öppenvårdsinsatser som tar vid direkt. Här krävs ett samarbete mellan Frivård, Socialtjänst psykiatri och primärvård. Även här har vi sett lyckade exempel i tex Stockholm och Västra Götaland.

 

I den andra änden ska vi självklart se till att alla barn som behöver extra stöd för att klara skolan ska få det. Hjälp vid misstänkt ADHD ska sättas in snabbt och först innehålla stöd till föräldrar, anpassning av miljö, förskola skola, och hjälp med strategier att hantera sina svårigheter. Det behöver man inte någon diagnos för utan bara en kartläggning av styrkor och svårigheter. Om det inte räcker med extra stöd, terapi och hjälp i vardagen då ska självklart en utredning göras och ställningstagande till medicinering. Vi ska se till att de med svåra funktionsnedsättningar snabbt får specialisthjälp men samtidigt måste vi anpassa hela vårt samhälle så att så många som möjligt kan fungera bra. Det är orimligt att förvänta sig att alla människor ska må bra av att dagligen hantera stora informationsmängder, massor av intryck och stora krav på att alltid vara social och smidig. Så är inte livet. Att inte kunna hantera dagsens krav och möjligheter i varje situation behöver inte betyda att man är sjuk eller har en funktionsnedsättning

Mera gott än ont

Jag blir leden och riktigt upprörd när jag hör och ser kommentarer som handlar om att vi tycker att människor har olika värde. Det är lika svårt att se rasistiska och främlingsfientliga uttalanden som att se att personer med psykiska tillstånd väljs bort, ses som mindre värda eller när det fortfarande finns åsikter som att homosexualitet är fel. Allt handlar om att vi inte klarar att hantera olikheter, att vi blir rädda så fort något inte stämmer med mallen. Ett framgångsrikt samhälle behöver olikheter.

Det pågår som tur är nästan alltid många parallella processer i samhället. Läser debatartikel i DN med titeln ”Vi punkterar de vanligaste myterna om invandringen”  och hör om regeringens flyktingsamordnare som reser landet runt och ser till att kommunerna hjälps åt att ta emot. Det känns bra. Dessutom var det Ångestloppet igår och när jag senast träffade Hjärnkoll berättade de om alla positiva förändringar av attityder som de ser i sina kampanjlän. Då blev jag ännu gladare. Och kurserna i Första hjälpen till psykisk hälsa sprids som till exempel i Värmland. Ja när man väl börjar se sig om med de ögonen ser man att det finns minst lika mycket goda händelser som dåliga.

Dessutom skiner solen och det är en riktigt våraktig lördag!

Nya gemensamma tag

Vi har idag haft en heldag med representanter från hela landets Rättspsykiatri-verksamheter. Vi har funderat över vad det nya lagförslag om skärpta regler för mobiltelefon och elektronisk kommunikation kommer att innebära i praktiken. Vi tror att konsekvensen kommer att bli att många rättspsykiatriska kliniker behöver se över hur man är organiserad. Det kan behövas omflyttningar för att skapa avdelningar som bara är avsedda för patienter överlämnade tiil rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning och som behöver vård på hög säkerhetsnivå.

Vi ägnade också mycket tid åt att diskutera gemensamma utmaningar. Gemensam utveckling av innehållet i vården fanns det stora önskemål om. Vi måste hitta sätt att skapa högspecialiserade enheter för personer med omfattande behov. Någa vill kalla det ”särskilt vårdkrävande” och det handlar ju om att vi för människor med svåra och komplicerade tillstånd skulle samla all vår bästa kunskap på några ställen i landet. Vård för personer med allvarliga funktionsnedsättningar och psykiska sjukdomar som utvecklat ett allvarligt självskadebeteende är en sådan grupp, personer med autismspektrumstörningar i kombination med psykiskiatriska tillstånd och kanske för personer med allvarliga schizofrenitillstånd och bipolära tillstånd som inte får tillräcklig hjälp av den vanliga behandlingen. Jag tror att det är så få fall per år så att vi behöver gå ihop över landstingsgränserna. Det verkade vara fler som hade samma åsikt på vårt möte.

En annan del är att vi skulle jobba gemensamt med utbildning och kompetensutveckling så att vi ser att vi får en gemensam bästa aktuella kunskap som används i hela landet.

Det kändes som en nytändnoing och vi bestämde ses igen.