Barnombudsmannens rapport

Idag publicerar Barnombudsmannen (BO) sin rapport om tvång inom BUP. Enligt inslaget i P1-morgon har 326 barn tvångsvårdats förra året och BO har blandet ett urval av kliniker tittat på dokumentationen och intervjuat barnen. De hävdar att det i ett stort antal av fallen saknas dokumentation om fastspänning och andra tvångsåtgärder. Om det stämmer är det helt oacceptabelt. Självklart är tvångsåtgärder, vad , hur och hur länge ett absolut måste att dokumentera. Det ska finnas en beslutsjournal som finns tillsammans med den ordinarie journalen där varje tvångsåtgärd finns och där det tydligt framgår vem som ordinerat.

BO säger också att man uppmärksammar att det finns mer tvångsåtgärder i det material de tagit del av än vad som finns dokumenterade i Socialstyrelsens Patient Register. Det är en beskrivning som vi känner igen från det utvecklingsarbete som vi just nu jobbar med tillsammans med Socialstyrelsen. Vi hoppas att landstingen inom kort ska få tillbaka sammanstälda data Från Socialstyrelsen över de inrapporterade tvångsåtgärder de rapporterat in för 2012. Vi hoppas också att data för 2013 ska återföras från Socialstyrelsen till landstingen i juni i år. Vi på SKL räknar med att kunna stödja de landsting som vill i deras utvecklingsarbete kring bättre rapportering. Bra rapportering är viktigt både för nationella nivån men också för landstingen själva. Det är först när man kan jämföra sina egna data över tid och med andras som ett effektivt förbättringsarbete kommer till stånd. Detta återkommer vi ofta till i utvecklingsarbetet Bättre vård – mindre tvång. Vi tror att arbeteättet att mäta och förbättra, i en snurrande cirkel i det verkliga arbetet är en framgångsrik väg att underifrån minska behovet av tvång. Samtidigt ska vi arbeta vidare med att på nationell nivå få ordning på statistiken, se till att vi har en redovisning av användningen av tvång som kan följas öppet och tydligt. I vissa lägen behövs också lagändring och tydligare regelverk men det snabbaste och viltigaste jobbet är ute i mötet med patienter som blir vårdade med tvång.

Jag instämmer helt i Barnombudsmannens slutkläm:
”Tvångsåtgärder är ett ingrepp i varje barns mänskliga rättigheter och ska utföras på ett sätt som överensstämmer med lagar och föreskrifter. De ska endast användas när de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden och då andra åtgärder är otillräckliga120. Varje gång ett barn är fastspänt längre än tillåtet, eller en fastspänning i bälte får fortgå trots att det saknar stöd i lagen, är ett misslyckande som inte får förekomma. Tvångsåtgärder får aldrig användas rutinmässigt, utan behovet ska alltid bedömas från fall till fall utifrån de regler som gäller.”

Förhoppningsvis  och det tror jag verkligen, är detta något all psykiatrisk vård ställer sig bakom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.