Månadsarkiv: september 2014

Tjata på vården

Hur kan du säga i TV att man ska tjata på vården?
Ja, det har kommit många kommentarer efter inslaget i Agenda i kväll om självmord.

Jag säger så därför att jag inte har något bättre råd att ge till patienter och närstående som inte får den vård de behöver. Mina svar att det pågår en massa utvecklingsarbete, att mer resurser ändå läggs på psykiatri och psykisk ohälsa, att det kommer bli en bättre tillgänglighet när vi lyckas bygga ut en bra första linje, att psykiatrin, chefer, politiker jag själv och andra borde göra mer hjälper inte en person som behöver vård just nu idag. Då finns ingen annan lösning än att de påtalar sina behov igen och igen. Att de vänder sig högre upp till ansvarig chef, landstingsledning , och till sist till politikerna om inget annat hjälper.

Många tycker att ”någon” borde se till att människor får den hjälp de behöver. Det finns tyvärr inte någon ”någon”  som har makt att se till att det som behöver ske sker. Att förändra ett helt vårdområde, att få alla de olika processer som måste ske på alla olika nivåer för att det ska finnas tillräckligt med kompetent personal, tillräckligt med resurser och tillräckligt bra arbetssätt och organisation ligger inte i ”någons” samlade hand.  Vi på Sveriges Kommuner och Landsting kan inte mer än stödja våra medlemmar i en bra utveckling. Politiker på riksnivå kan bara stifta lagar och ge statsbidrag och hoppas på att lagen följs och pengarna stimulerar till bra utveckling. Myndigheter kan ge kunskapsunderlag regelverk och efter tillsyn ge kritik och konstruktiva råd  men det är en pappersprodukt som måste användas. Kommun och landstingspolitiker kan med bra ledning och styrning, klok budget skapa förutsättningar för chefer och medarbetare i vården att kunna ge bra vård. Chefer och medarbetare kan ta sitt ansvar och göra sitt bästa u varje situation utifrån de förutsättningar de har. Det här är en kedja där summan av länkarnas svaghet ibland får katastrofala följder för en enskild människa.

Jag är hoppfull och vet att det hänt mycket positiva saker under de senaste åren. Jag hoppas och tror att det kommer att fortsätta sker satsningar på området framöver. Samtidigt är jag smärtsamt medveten om att den förändringstakt vi har idag inte håller jämna steg med de ökande behov av insatser för psykisk hälsa som finns i samhället och den ökade efterfrågan som vården känner varje dag. Vi måste bli snabbare och bättre. Att möta människors behov av insatser för psykisk ohälsa och psykisk sjukdom är vår tids stora utmaning.

Det stora lyftet kommer inte förrän frågan om psykisk hälsa blir en riktigt brännande och angelägen fråga för alla beslutsfattare. Kanske kan vi hjälpas åt att skapa tryck i frågan. Då måste behoven höras och bli  synliga. Kanske kan även tjat på vården fortplantas på samma sätt som jag hoppas att goda kunskapsunderlag och forskningsresultat från experter fortplantas ut till alla som på olika nivåer kan bidra med goda beslut.

Jag vet att det kommer att gå. Frågan är bara hur fort vi kan få det att gå. Stort tack till alla som på olika sätt bidrar i kampen.

Bönhörd direkt

Gårdagens bönande om lite diskussion om psykisk hälsa i debatten besvarades direkt. Jag hörde Hägglund i TV4 utfrågningen få en fråga om psykiska ohälsan. Ingen långt resonemang men ändå.

”Elever som inte mår bra kan inte prestera.” I dagens aftonblad en debattartikel om skolresultaten av Kattis Ahlström på Bris som saknar en diskussion om elevernas mående när vi pratar PISA. Hon föreslår bland annat en upprustning av elevhälsan.

I GP en artikel om Sociala investeringar av Lena Hök och  Ingvar Nilsson mfl. Som exempel vinsten med att satsa på föräldrastödsprogram.

Så till sist kanske även psykiska ohälsan, situationen för personer med psykiska funktionsnedsättningar och övriga vård och omsorgsfrågor kommer med i debatten. Hoppas några politiker vågar tro att man även kan vinna val på dessa frågor, inte bara förlora.

Inte med i valrörelsen

Jag blev idag uppringd av en journalist som undrade varför inte psykiatri och psykisk hälsa nämns i valrörelsen. Visste inte riktigt vad jag skulle svara och tänkte uppgivet:  ja, jag undrar också vad vi gör för fel. Som svar på om det inte borde finnas något som intresserade började jag räkna upp:

Fokus på skolresultat borde betyda ett intresse för sambandet att psykisk ohälsa ökar risken att inte klara målen i skolan och att skolmisslyckande innebär en ökad risk för psykisk ohälsa.

Den vanligaste orsaken till sjukskrivning är psykisk ohälsa och dessa sjukskrivningar ökar. Störst risk för sjukskrivning pga psykiatriska tillstånd bland anställda i skola, vård och omsorg dvs de som jobbar i kommun och landsting.

Allt för många dör på grund av självmord och antalet sjunker inte som det borde. Finns i alla åldrar. Många fler förlorade liv än i olyckor.

Dagens samhälle ställer stora krav på psykiskt välfungerande och är nu viktigare än fysik styrka. Vårt sätt att leva, arbets- och livssituation riskerar slita på hjärnan och är viktigt område för hälsofrämjande insatser.

Psykisk hälsa är en av de viktigaste faktorerna för ett välmående samhälle med god konkurrenskraft. Viktigare för tillväxt än mycket infrastruktur vi talar om vikten av.

Ju mer jag räknade upp dess då svårare blev det att förklara ointresset eller kanske snarare frånvaron av att ta tag i frågan. Kanske beror det på rädsla, för frågan, för komplexiteten,  för svårigheten att hitta bra svar, för att visa sin okunskap.

Dagens politiska samtal i media främjar korta enkla budskap. Snärtiga siffror och tydliga satsningar och massa anklagelser kastas mellan debattörerna. Som lyssnare blir jag bara trött. Längtar efter ett hederligt lågmält samtal med problematiserande.

Jo jag tror på´t

Är sociala investeringar, sociala investeringsfonder och avsättningar bara kejsarens nya kläder eller finns ett frö till verklig förändring i dessa ekonomiska verktyg? Under gårdagens forskarnätverk vågade vi vara självkritiska och ställa oss själva även de svåra frågorna.

Det är uppenbart att det händer mycket just nu. Vi har fått in många svar på den enkät vi skickat till kommuner och landsting och det är över 60 som avsatt pengar på något sätt.

Min slutsats efter mötet är att det finns en tydlig kraft och potential i detta men vi måste förstås sköta om det på bästa sätt. Vi har nu sammarbete med fem olika forskargrupper som på olika sätt belyser frågan. Jag kan lova att det kommer ett antal spännande rapporter mot slutet av året.

Jag hoppas verkligen att alla nyvalda politiker håller fast vid sina intentioner att satsa på barn och unga efter valet. Då kommer många beslutsfattare att ha stor nytta av de jobb som gjorts fram till nu.

Var 40:e sekund

En människa tar livet av sig var 40:e sekund i värden. Det är WHO:s siffror i deras senaste rapport. Det var en bra artikel i SvD för några dagar sedan där WHO bland annat rapporterade att självmord är ett problem i hela världen – inte bara i väst. Att det är vanligast hos personer över 70 år. Att fler dör i självmord än olyckor och konflikter. Här betonade också att det finns många olika orsaker till självmord. Det var en bra poäng för jag ser en tendens här i Sverige att olika företrädare rycker ut och hävdar vikten av åtgärder mot just den orsak de företräder. Att just den åldersgrupp de arbeter med har de mest alarmerande siffrorna.  Det gör att det kan se ut som om vi är oense om orsaker och vad som ska göras.

Min bild är att det är självmord är ett komplext problem där många aspekter måste beaktas och insatserna måste vara multi-multi. Det är lika viktigt att vi ser unga som gamla. Det finns lika många skeenden och händelser som det finns människor som tar sitt liv. I många fall finns inslag av psykisk och eller kroppslig sjukdom, trauma, kriser, stress, negativa situationer och olyckliga omständigheter.
Självklart måste vi lära oss mer och därför borde vi gemensamt i samhället utreda och följa upp all självmord för att bli bättre på att förebygga.
Självklart ska vi se till att hela samhället kan och vågar prat mer om psykisk hälsa.
Självklart ska vi se till att all vård är tillräckligt bra för att så långt det är möjligt förhindra självmord.
Självklart har vi alla ett ansvar och ingen har patent på lösningen.

Vem samordnar samordnare?

Regeringen utsåg i dag en ny samordnare. Cecilia Grefve blir samordnare för den sociala barn och ungdomsvården. Jag förstår verkligen motivet för det är hög tid att vi gemensamt ser hur den sociala barn och ungdomsvården ska stödjas för en positiv utveckling. Just nu är det mycket körigt att arbeta som socialsekreterare med myndighetsutövning inom socialtjänsten. Många slutar och när personalomsättningen är hög, blir det svårt med kontinuitet. Det är ett jobb som kräver erfarenhet, bra handledning och chefskap. Många som är relativt nyutbildade känner att deras kompetens inte räcker. Samtidigt har kraven på socialtjänsten ökat. De har fått allt mer uppdrag, detaljregleringar och ett ökat tryck med fler anmälningar och fler människor som behöver stöd i en utsatt situation som arbetslöshet eller behov av stöd i integreringen.

Det här är svårt att få ihop. Vi på SKL har i början av sommaren startat en kartläggning som vi ska diskutera mer på fredag denna vecka för att få en gemensam problembild. Utifrån den kan vi sedan lista utmaningarna, fundera på vad som kan göras och vem som kan göra vad.

Vi ser fram emot att träffa regeringens samordnare för att höra vad hon tänker göra. Här behövs alla goda krafter och vi vill sammarbeta med alla parter inklusive fack och organisationer som företräder personer som är i kontakt med socialtjänsten. Även företrädare för skola och hälso- och sjukvård behöver fundera över hur de kan bidra till en bättre arbetssituation för landets socialsekreterare. Det för att göra det bättre för barnen.

Jag kan inte låta bli att fundera över att vi börjar bli många samordnare nu på många olika områden. Undrar om det finns någon på regeringskansliet som har ansvar för att samordna alla samordnare och samordnarinitiativ. Inget jag lär få svar på i valtider.