Månadsarkiv: december 2014

Överenskommelse om satsning 2015

Så blev det trots allt en överenskommelse om stöd till riktade insatser inom området psykisk ohälsa. Det kändes nästan lite overkligt när det påskrivna exemplaret låg där på bordet. För det har varit många turer och osäkerheten kring budget med mera har gjort att det var lång ifrån självklart att det skulle bli klart före jul.

Det är en överenskommelse för 2015 med innehåll som i stort liknar förra årets överenskommelse. Det betyder att det finns prestationsbaserade pengar till kommuner och landsting. Dessutom utvecklingsmedel som vi kan använda för att vidmakthålla utvecklingen som uppnåtts, arbeta vidare med det som fungerat bra och se till att skapa ett bra underlag till regeringen att använda för en ny och mera långsiktig utveckling från 2016 och framåt.

Det blir en spännande utmaning att göra så mycket nytta det går under 2015. vi måste rivstarta med planering direkt efter jul och nyår.

Hur gick det?

Nu är det klart regeringsbeslutet från förra veckan om fördelningen av de prestationsbaserade medlen för 2014. Mänga kommuner och landsting har klarat kraven trots att de skärps jämfört med året innan. När jag tittar på utvecklingen de senaste åren tycker jag att mycket har gått framåt även om det är jätte mycket mer som behöver göras. Utmaningarna blir dessutom större för varje år eftersom behoven av insatser för psykisk ohälsa ökar. Ju mer vi rotar och efterfrågar förbättringar dessdå mer lär vi oss och ser vad vi skulle kunna göra.

Rapporter och redovisningar av olika utvecklingsarben ramlar in över kansliet. Det är som julafton redan nu. Det är så roligt att få dela och förmedla allt arbete som gjorts. Mitt i allt detta finns både välfungerande strukturer som logiskt levererar bra resultat men också organisationer som är riktigt dåliga men där lojala medarbetare och eldsjälar räddar verksamheterna.

Min önskan för kommande år är att alla dessa vardagshjältar som finns i våra verksamheter fick mer uppmärksamhet, de resurser de behöver och allas stöd att utveckla sig själva och verksamheterna för att tillsammans med de som behöver stöd och behandling utveckla sina verksamheter till sin fulla potential.

En produkt som nyss blev klar är Barnhälsoindex. Det handlar om förutsättningar i olika kommuner för att främja barns hälsa.

 

Fokus på lärandemiljön

Igår fick jag en dragning av vår utvärdering av projektet med Digilys. Det är en modell för uppföljning och förbättringsarbete i skolan. En del är ett verktyg för att kunna följa alla elevers resultat och utveckling i skolan. Fokus är på att stödja lokalt förbättringsarbete i klassrum och på skolan och att hitta tecken på brister i lärandemiljön. Det är inte elever som misslyckas i skolan det är skolan som misslyckas med att möta elevernas behov om vi ser på det med den här modellen.  Med hjälp av det elektroniska verktyget är det lättare att få överblick och att enkelt följa skolans och klassers utveckling. Men vi var eniga om att verktyget bara var en underlättande fakto. Det viktiga är de analysmöten man håller med lärare och elevhälsopersonal, de gemensamma insatser man planerar och den utveckling man skapar.

Sitter nu på tåget till Göteborg. Ska på möte om kvalitetregister och hur vi kan följa upp användningen av psykosociala insatser. Läste nyss om gisslandramat i Australien och ser nu en nyhetsflash om att talibaner har tagit elever på en skola i Pakistan som gisslan. Inser för en stund att vi har det väl förspänt. Att våra förutsättningar är så mycket bättre och att vi borde kunna fixa våra utmaningar bättre än vi gör.

Sociala investeringar i verkligheten

Igår hade vi en dag om Sociala investeringar. Vi försökte att summera vårt gemensamma arbete så långt. Dagen sändes på webben och det går lätt att titta på hela eller de delar man är särskilt intresserad av. De kommuner och verksamhetsföreträdare som varit mest aktiva bidrog med sina erfarenheter om dett som gått bra och som misslyckats. Jag tror att våga dela det som inte lyckats helt enligt plan är de viktigaste erfarenheterna. Dessutom är jag övertygad om att vi, för att hitta nya sätt, måste vara så innovativa att en del av det vi prövar inte fungerar. För nyskapande krävs människor med mod att pröva det till synes omöjliga. För att göra de stora utvecklingskliven, uppfinna nya metoder krävs hårt arbete och många misslyckanden. Ibland glömmer vi det och hoppas på att det ska finnas enkla, bekväma, självgenererande förbättringsprojekt som liksom löser sig själva medan vi tittar på. Eller möjligen att det är någon annan som ska göra det.

Sociala investeringar är ett område som låter lätt och självklart. Om vi gör tidiga enkla insatser kan vi slippa dyra, komplicerande sena insatser. Människor blir hjälpta och dessutom kan vi spara massor av miljarder. Alla vet att det är rätt att förebygga, att skapa hälsofrämjande samhällen, att ge tidiga insatser vid problem men det räcker inte. Vetskapen gör inte att vi kan genomföra det. Jag är övertygad om att hypotetiska exempel på vad vi vinner på våra insatser inte räcker. Vi måste kunna visa att det i verkliga livet blir det resultat för förutspått. Att det går att vinna de mänskliga och ekonomiska vinster som forskningen säger även i vårt lilla samhälle, i vår skola eller vår hälsovård. Annars kommer dessa vällovliga idéer aldrig bli omsatta i stor skala i verkligheten.

Jag gjorde en liknelse med stavhopp idag. Det kräver förberedelse, teknik, precision, och uthållig kontroll under hela hoppet.

höjdhopp

Dagens stormöte gav en bild av att det är svårt, att det går men att det kräver en del. Umeå, Ale och Norrköping berättar

Kolla gärna på vårt Stormöte på webben www.psynk.se

 

 

 

 

Vi kan lära vikten av öppenhet

Vad kan vi lära oss av Sture Bergvall fallet var titeln på ett seminarium på Medicinska Läkarstämman där jag medverkade tillsammans med Ulf Åsgård, Eva-Marie Laurin och seminarieledare Niklas Långström.

Ja, självklart finns det en massa vi kan lära oss i vården. Den första tanke som slår mig när jag hans historia berättas är: ”tänk så många människor som kunde besparats så mycket lidande om Sture fått hjälp tidigt i livet”. Det andra är att vi måste skapa system som gör att det är stor insyn i det vi gör, att det är lätt att väcka frågor om kvalitet och riktighet i det som sker i vården när någon känner oro för att den inte är tillräckligt bra. Att vi har en kultur som innebär att det är självklart att be om hjälp med svåra fall, att låta andra experter granska och ge tips om alternativa strategier. Att vi inte tillåter att det bildas subkulturer eller behandlingsstrategier som inte får ifrågasättas. Vi kan inte alltid göra rätt men vi kan öka chansen om vi hjälps åt inom Psykiatrin.

Det blev spännande och livliga diskussioner och rummet var alldeles fullsatt. Så nog finns det intresse av att vi ska bli bättre.

 

Första hjälpen för äldre

Aldrig trodde jag att det skulle bli en så stor sak av idén om ”Första hjälpen vid psykisk ohälsa hos äldre” när den dök upp. Vi pratade om att man måste göra något för äldre och vi pratade om självmordprevention. Så föddes tanken att anpassa det australiensiska materialet kring första hjälpen även för äldre.

Susanne Rolfner Suvanto har sedan förvaltat uppdraget på ett så bra sätt att det nu finns ett utbildningsmaterial och 105 instruktörer och 2107 första hjälpare runt om i landet.

Jag fick idag chansen att vara med på en Äldrekonferens som lyfte dessa resultat och andra kloka tankar om äldres psykiska hälsa.

Min reflektion när jag fick tillfälle att säga något var att det man funderar på är hur man tackar för räddade liv. Vad är ett människoliv värt. Ibland får vi intrycket att det i vissa lägen och för vissa har ett lågt värde. Nationalekonomer och försäkringsbolag har en siffra i kronor men om jag frågar någon om värdet på deras barn, förälder eller käraste blir svaret oändligt mycket. Till våra första hjälpare som vågar fråga, som vågar se och agera vill jag säga ett oändligt tack. Dessutom är det nog oftast så att vi inte vet när vi räddat något liv. Vi ser när vi inte lyckades men inte när vi förhindrade ett självmord. Ni som gör det här fantastiska jobbet kommer inte få tillräckliga tack för det ni gör. Det kommer inte att uppmärksammas av chefer och ni kommer inte få löneökning som bevis på ert viktiga jobb. Vi måste istället själva och tillsammans värdera det vi gör och veta att vi troligen gjort saker som är oändligt mycket värt trots att vi inte vet om det.

Så ett oändligt stort tack till er alla som gjort och gör detta fantastiska. Och särskilt tack till Susanne.

Susanne

 

Vems ansvar?

Idag gavs jag förmånen att inledningstala på en konferens i Ronneby om återhämtning till psykisk hälsa. Det var ett mycket bra program med många kulturella inslag och redovisning av lokala projekt. Spännande att höra om forskning som visar goda resultat på hjärnan och psykiska välmåendet med hjälp av musik och dans. Resultaten av en randomiserad studie kring ekonomiskt bidrag till personer med allvarlig psykisk ohälsa visade också slående förändringar för gruppen som fick 500 kr extra per månad. Ser fram emot när båda dessa studier kommer i tryck.

Själv talade jag lite om vems ansvar det är när människor mår psykiskt dåligt. Är det personen som inte ”passar in” som det är fel på eller är det samhället som inte i tillräcklig utsträckning anpassas till människorna som lever i det. Beroende på var vi lägger fokus blir både ansvar och åtgärder olika.

När jag landat får jag veta att SD meddelat att de kommer fälla regeringens budget i morgon. Känns tungt på många sätt. Jag har svårt att smälta att vi tillåter SD få så stort inflytande. Blir riktigt nedslagen när jag hör landets högsta politiker skylla på varandra och säga att de andra borde vara förnuftiga och lösa krisen. Det kan ju inte vara så att alla har rätt när de säger att det är någon annans ansvar att lösa detta. Jag önskar att jag istället fick höra ett helt gäng politiker säga att ” jag tänker ta ansvar för att vi ska lösa detta”.