Månadsarkiv: april 2016

Slösa inte bort människors potential

 

gw1zmfvymgvd2uhdob3kI förra veckan var jag med på ett seminarium i Riksdagen som anordnades av föreningen Barn i behov. Temat handlade om att all ska klara skolan. Även om alla siffror vi har tyder på att fler barn besöker BUP, fler barn får insatser från Socialtjänsten och fler barn får extra insatser i skolan så händer det allt för ofta att barn inte får den hjälp de behöver. Många desperata föräldrar kan vittna om hur deras barn far illa för att rätt hjälp dröjer. Ofta handlar det om barn med olika neuropsykiatriska tillstånd. Många gånger är det barn där bilden inte är helt enkel. Där problemen inte ser ut helt enlighet boken eller där barn eller ungdomen har en ojämn profil.

Det är mänskliga lidanden som vi borde kunna minska. Många vittnar om oförståelse och okunskap som gör barnet och familjens börda än större. Många av de svårigheter som en person med till exempel autism har är jobbiga nog i sig själva och behöver verkligen inte späs på genom en oförstående omgivning. Dessutom vit vi att rätt hanterat kan vissa symtom eller beteenden till och med bli en tillgång.

Det är även en stor förlust för samhället när vi inte ger barn med neuropsykiatriska tillstånd rätt hjälp. I en spännande artikel i The Economist beskrivs att många fler skulle kunna jobba och försörja sig på egen hand med rätt hjälp. Det skulle också innebära att många företag skulle få arbetskraft av just den typ de söker och har stor nytta av. Ämnet behandlas på ledarplats och rubriken är ”Beautiful minds, wasted” och här diskuteras hur man ska göra för att inte slösa bort den potential som personer med autism har.

I en fördjupande artikel finns ett längre resonemang och en mängd bra information. I artikeln beskrivs den stora ökningen av antalet personer med autismspektrumstörningar som skett under senare år. I USA var det en person per 14 000 som hade diagnosen på 1970-talet. Idag är det i USA en per 68 och i Syd Korea en per 38. Här finns mycket att diskutera kring hur man ställer diagnos men klart är att det är en allt större andel personer som har svårigheter i dagens samhälle. Autism i sig är en bred grupp tillstånd med allt från nedsatt kognitiv funktion till högbegåvade. De personer som har någon typ av autismspektrumstörning har mycket skilda svårigheter och förutsättningar. För vissa är det svårt att klara något arbete medan det för andra kan gå alldeles utmärkt om man får rätt stöd. Det finns dessutom mycket som talar för att om svårigheterna identifieras tidigt och individuellt anpassad behandling sätts in så kan personen hitta strategier att hantera sina speciella förutsättningar.

I de flesta länder är det en mindre andel än vad som skulle vara möjligt som har fått anpassad utbildning och är i arbete. Länder där man satsat på extra stöd i skolan har bättre resultat men i troligen är det en allt för låg sysselsättningsgrad i de flesta länder.

Det är här slöseriet med mänsklig potential kommer in. Det finns en mängd exempel på att med rätt stöd, viss anpassning av arbetsmiljön och rätt arbetsuppgifter kan många med autismspektrumstörningar bli den perfekta arbetskraften. Kloka arbetsgivare ser potentialen hos medarbetare som kan utföra krävande med utmärkt resultat.

Ska vi våga tro att vi är på väg mot en ökad kunskap om tidig upptäckt, rätt stöd och en förstående arbetsmarknad som gör att vi kan ta tillvara hela potentialen hos personer med autism. Jag vill tro det!

20160416_LDD001_0

 

Stor och stark måste vara snäll

12974428_1178939368817043_6353082253741421444_n

Jo det stämmer bra i många olika sammanhang. Precis som Bamse säger den som är mycket stark måste också vara mycket snäll. Det gäller kommuner och landsting/regioner också. Det var en av de budskap som framfördes på gårdagens nationella samling kring den sociala barn och ungdomsvården.

Björn, en politiker från Östersund tryckte på att den stora kommunen självklart har försteg när det gäller att kunna ha hög kompetens kring saker som sker sällan. Har större möjligheter att driva ett kompetent utvecklingsarbete och bör vara den som ser till att bra samarbetsformer utvecklas i ett län. För allas skull medborgarnas, kommunernas och ja landets skull.

I teorin tror jag alla håller med men jag ser att i pressade lägen är det lätt att alla i första hand ser om sitt eget hus. Jag hör och ser tendenser i olika frågor där de stora kommunerna eller regionerna ibland vill dra sig ur nationella samarbeten med hänvisning till att den här utvecklingen klarar vi att göra själva.

Här måste vi hjälpas åt att starkt hålla på principen att vi har ett gemensamt ansvar för hela landet. För att vi ska kunna skapa likvärdig vård och omsorg måste vi alla hjälpas åt. Ur ett forsknings eller utvecklingsperspektiv är Sverige i säg så litet att vi har svårt att få fram tillräckligt många superduktiga människor inom alla de områdens vi vill utveckla. Därför måste vi kraftsamla och se till att skapa smidiga utbyten så att vi skapar en gemensam, tillräckligt stor utvecklingskraft. För det krävs en kritisk massa av kompetenser som jag inte tror vi kan utveckla var för sig.

Inom den sociala barn- och ungdomsvården finns ett antal områden där möjlighet att skapa gemensamma funktioner och myndighetsutövning över kommungränserna behövs. Där måste staten snabbt se till att ändra lagen så att detta inte bara är smart och effektivt utan också lagligt.