Månadsarkiv: januari 2017

Skamligt lågvärderade

Det är mycket psykiatri i media just nu. Idag i DN en mycket bra artikel av Karin Bojs. Hon konstaterar att det verkar vara mindre skamfyllt att säga att man haft en utmattningsdepression än att ha en psykisk sjukdom som inte kan härledas till en yttre påfrestning. Det är en viktig iakttagelse. Det betyder att vi måste fortsätta kampen mot fördomar och stigmatisering. Jag tror också hon har helt rätt i att det finns en koppling mellan stigma och resurstilldelning. Hon skriver: ”I dag är psykiska sjukdomar i allmänhet och inte minst depression skamligt lågvärderade. En oproportionerligt liten andel av forskningens resurser går till denna typ av sjukdomar, räknat till hur mycket lidande de orsakar och vad de kostar rent samhällsekonomiskt. ”

DN har de senaste dagarna också haft mycket bra beskrivningar av stress och utmattningssyndrom. Både bra film och plansch.
I det sammanhanget måste jag också tipsa er om den tankeväckande filmen Vägen till Väggen som vi har på vår hemsida. Där finns också mer om arbetsliv och psykisk ohälsa.

Mer material om allt möjligt kommer att komma upp på hemsidan framöver. Nu samlar vi allt inför årets slutrapport. Dessutom ska vi under januari mer i detalj planera vad vi ska göra 2017. Så titta in på hemsidan http://www.uppdragpsykiskhälsa.se  då och då.

vagen-till-vaggen

 

Brister i vården av nydebuterad psykos

En debattartikel i DN idag lyfter fram behovet av tidiga insatser vid psykos. Det är helt rätt att psykosvården för förstångsvårdade behöver förbättras igen. Ja jag skriver igen för det är inte som det kan verka i artikeln att Sverige ännu inte fattat detta. Det är faktiskt så att vi i Sverige införde liknande arbetssätt som Danmarks Opus och Norges Tips, att det fanns ett projekt som kallades TOP (tidigt omhändertagande vid psykos) som drevs med deltagande från alla landsting och sjukvårdsregioner. 2007 publicerades ett dokument om Tidigt omhändertagande vid psykos”. De innehållet var inspirerat av internationell forskning men också svensk. Johan Cullberg drev under många år ett projekt som kallades Fallskärmsprojektet för förstagångsvårdade i psykos. Resultaten från den visade på behovet av specialenheter. Artikel i Läkartidningen beskriver. Resultaten 2007. Många av de specialteam eller delar av team med speciell kunskap kring psykosinsjuknande har funnits i Sverige, har varit framgångsrika men ändå lagts ned. Så det är på sätt och vis ännu värre än vad författarna till artikeln skriver. Vi har haft mer välutbyggd psykosvård än vad vi har idag. Samtidigt är det viktigt att säga att det fionns många välfungerande psykosverksamheter. Kanske skulle det vara av värde att vi inventerade och gjorde en nationell karta över hur det ser ut i de olika länen. Tillbaka till artikeln. Det som står i den är rätt, detta behöver uppmärksammas men vi ska inte glömma att vi haft bra saker som inte överlevt.

Den stora utmaningen vi har är att inte drar ner viktig verksamhet när det kommer nya behov. Det finns massor som behöver göras för barn och vuxna med neuropsykiatriska tillstånd, massa att vinna på tidig och bra behandling vis ångest och depression som är stora folksjukdomar men det får inte ske på bekostnad av andra gruppers behov. Skapa nytt och vidmakthålla det som är bra på samma gång kräver nog ofta nya resurser både vad gäller personal, pengar och kunskap.

Var finns de vise männen och var finns tecknen

Hur blir 2017? Ja vi måste bara tro att det blir bättre. Jag kommer just från Radiohuset där jag sänt ”Tankar för dagen” temat var mod och förnuft och en saknad av de vise männen. Ja och så hopp förstås. Alla kan bidra med att hoppas. Jag tror att bara hopp i sig har effekt. Ja, faktiskt. Om vi har en vision, en målbild eller hopp om ett bättre läge så ökar chansen att vi tar oss dit än om vi blir missmodiga och inte ens orkar hoppas. Det finns kraft i hopp som åtföljs av aktiviteter. Ja för det krävs förstås att vi inte bara hoppas att alla andra ska bidra och fixa till det hela utan att hoppet också omfattar oss själva. Att vi tror på vår egen makt att påverka i alla fall något åt rätt håll.

Det är onekligen så att vi har mycket att göra 2017. Psykisk hälsa är fortfarande en av vårt samhälles stora utmaningar. Det räcker inte med att konstatera det och att säga att detta område ska prioriteras. Nu, 2017 måste det ske en stor mängd aktiviteter som visar att alla från socialminister till enskild personal som möter personer med psykisk ohälsa har fattat att vi måste göra bättre.
Rullar in i Uppsala. Byggkranar överallt. Nya hus dyker upp nästan varje vecka. Vi, Uppsala bygger mer än någonsin så det finns hopp om en bättre bostadsmarknad. Det är förstås betydligt lättare att se framsteg i bostadsbyggande än i insatser för psykisk hälsa. De stora lyftkranarna är så konkret hoppingivande där de står och lovar stora lyft. Vi skulle behöva liknande tydliga indikatorer på att det pågår ett lyft kring psykisk ohälsa. Att det tydligt syns att landstingen prioriterar insatser för psykisk ohälsa som utbyggda samtalsmottagningar, ungdomsmottagningar familjecentraler och primärvård med mera som och självklart har psykologer och terapeuter anställda som kan ge evidensbaserat stöd/behandling. Att primärvården bygger ut sina psykosociala team, att det öppnas nya vårdplatser när behoven ökar. Det viktigaste tecknet vore nog att personal tydligt uttrycker att vi vill jobba i psykiatrin eller i första linjen med insatser för psykisk ohälsa och att allt fler söker sig dit.

Önskningarna inför 2017 är många… Jag hoppas så mycket.