Önskar att det inte var sant

I kväll kommer Uppdrag Granskning att sända hela berättelsen om kvinnan med ätstörning, ångest och beroende som skickas mellan olika verksamheter. Hennas mamma Eva har valt att berätta sin och dotterns historia för att påtala det systemfel som finns som gör att en person med både psykiatrisk problematik och beroende kan skickas mellan kommun och landstingsenheter.

Fortfarande idag 2018 trots diskussioner i många år är inte vård och omsorg riggad för att kunna ta hand om den med multiproblematik. Vi pratade mycket om det i Nationell psykiatrisamordning 2004-2006 och skrev ett 10 punkts program som blev väldigt spritt. Det finns ett antal bra exempel på DD-team, ACT-verksamheter, Resursgrupper och andra lösningar där landsting/regionens psykiatri och beroendevård arbetar integrerat med socialtjänsten. det är jättefina exempel men det är trots allt så att den lagstiftning vi har som gör att missbruksvård är kommunens ansvar medan landstinget har ansvar för övriga psykiska sjukdomar. Min personliga åsikt som läkare är att det är mycket konstigt att beroende inte räknas som en psykisk sjukdom i lagstiftningen.

Förr kunde man höra att psykisk sjukdom ”bara var att rycka upp sig ifrån” , Det slipper vi höra även om det i många lägen är så att det finns mer moraliska och brist på uppfostran och självdisciplin i resonemangen om psykiska sjukdomar än om kroppsliga. För mig är det självklart att man inte väljer sin ätstörning eller beroendesjukdom lika lite som man väljer sin cancersjukdom eller hjärt- kärlproblem. För även för kroppsliga sjukdomar spelar livsstil och sociala faktorer stor roll.

Jag förstår också oron för att det byte av huvudmannaskap kan leda till att de sociala aspekterna tappas bort. Att det kommer vara krångligt med krav på skatteväxling och alla möjliga juridiska svårigheter. För människors skull kan vi inte vika ner oss för byråkratiskt krångel och de risk som finn att socialtjänsten backar undan från sitt sociala ansvar får vi lösa.