Kategoriarkiv: Första linjen

Avancerad vård vid självskador

Nu har frågan om hur vi gör med patienter med självskadebeteende åter kommit i fokus. Det har under de senaste åren ofta varit reportage om framför allt flickor med självskadebeteende som vårdas i rättspsykiatrin. Rubrikerna har varit braskande och psykiatrin upplevt att uppmärksamheten kring frågan blivit svår att hantera. Nyheten från Växjö här om dagen att de kommer sluta med sina nationella platser inom rättspsykiatrin kom som en logisk följd av de diskussioner som pågår. Frågan är vad lösningen blir. Nedan beskriver jag min bild av den process som pågår.

Hur ska vi säkra upp att det finns en riktigt bra vård för personer med självskadeproblematik? Utmaningarna är flera inom området och inget är viktigare än det andra. För mig är det viktigt att vi utvecklar bra tidiga insatser som gör att vi förhindrar att onda cirklar etableras. Att bemötande, stöd och behandling är riktigt bra i ett tidigt skede tror jag spelar roll för att minska behovet av sena insatser. Samtidigt tror jag att det är så, att även när vi gör det bästa vi kan med aktuell kunskap så kommer några, säkert färre än nu, men fortfarande några kommer att utveckla tillstånd med behov av intensiva, högspecialiserade insatser.

Under hela Självskadeprojektets tid har frågan om hur vi i Sverige ska kunna motsvara behovet av högspecialiserad vård för personer med behov av insatser för att skydda dem för att skada sig själva. I alla landsting och kommuner finns det nu och då personer som befinner sig i en situation där det behövs vård som effektivt kan förhindra negativa händelser och rädda liv. Under de senaste åren har vi i för de svåraste fallen använt platser inom Rättspsykiatrin. Min bild är att det varit Rättspsykiatrin som tagit på sig det uppdraget därför att de varit de som haft vårdresurser som kunnat klara den säkerhet som krävs. Akut är det självklart viktigast att rädda liv men i ett längre perspektiv räcker det inte med att kunna förhindra att någon skadar sig utan då krävs det ett vårdinnehåll som ger möjlighet för personen att återhämta sig, att tillfriskna och få ett bra liv.

I starten av Självskadeprojektet fanns frågan om nationella specialenheter på bordet men experterna som deltog kände sig mycket tveksamma till om det var rätt att göra specialenheter. Man ville först få en bild av området, förekomst och samla aktuell kunskap och erfarenheter. Strategin blev sedan att börja med tidiga insatser, med utbildningar och metodstöd för insatser i öppenvård.

I våras var vi framme vid det läge då majoriteten av de som deltar i vårt arbete såg att vi måste hitta en gemensam lösning för heldygnsplatser. Samtidigt har Växjö som är den enda klinik som tagit emot personer med behov av speciella insatser för självskadebeteende signalerat att de vill hitta en annan lösning än den avdelning de haft i på sin rättspsykiatriska klinik. Inte för att de varit missnöjda med sin vård utan tvärt om de rapporterar att de haft bra resultat av sin vård utan för att det inte gett en bra bild att organisatoriskt finnas i Rättspsykiatrin.

Efter ett möte i våras skapades en arbetsgrupp som skriver ner slutsatserna som hittills dragits och ger ett första förslag till en beskrivning av innehållet som borde tillhandahållas på nationella enheter. En annan grupp tar fram ett underlag med olika förslag på hur detta kan organiseras och finansieringsmodell för deltagande landsting och kommuner. Förslagen kommer att presenteras i slutat av september för berörda nätverk och beslutsfattare. I nästa steg hoppas vi att hälso- och sjukvårdsdirektörer kan ge en rekommendation till landstingsdirektörer och politiker som i sin tur kan besluta om och hur man vill organisera högspecialiserad psykiatrisk vård inom detta område. Som bilden ser ut just nu tror vi det behöver finnas ett par olika enheter placerade i olika landsting och olika delar av landet. Erfarenheterna från Växjö och Sundsvall som tidigare bedrivit liknande vård liksom erfarenheterna från de lokala lösningar som finns i landstingen tas till vara. Synpunkter från vårdgrannar och självklart från patient, närstående och brukarorganisationer liksom från personer med egen erfarenhet av aktuell typ av vård är en viktig kunskapskälla. Innan några beslut tas kommer förslagen att diskuteras brett.

I nuläget finns inga beslut tagna kring vilka landsting eller enheter som kan bli aktuella utförare av dessa vårdenheter. Många förutsättningar som lokaler, personal med rätt kompetens i tillräcklig mängd, närhet till andra vårdinsatser med mera måste vara uppfyllda. Eftersom vi befinner oss i ett så tidigt stadie av planeringen har arbetsgrupperna inte presenterat några tänkbara alternativ och inte haft en dialog på den nivån med något landsting. Kronoberg kan mycket väl vara ett alternativ eftersom de har erfarenhet och personal. Flera andra landsting kan också vara aktuella.

Arbetsgruppen som fokuserar på bra innehåll kommer också att fundera över hur man säkerställer hög kvalitet. Oavsett typ av finansieringsmodell kommer många aktörer vara intresserade av en bra uppfölning

I slutet av förra veckan hade Ekot nyheten att Växjö kommer sluta ta emot personer med självskadeproblem från andra kliniker. Det gjorde att jag idag blev åter intervjuad av Uppdrag Granskning. I början av sommaren påbörjades inspelningen av material till ett program som ska sändas den 24 sept. Jag kunde förstås inte svara på frågor om Växjö. Däremot sa jag att utskrivning och hemtagning till egna landsting kommer att ske i ordnade former och att bra vård kommer att ordnas i de egna landstingen.

Sista ordet lär inte vara sagt idenna fråga.

Till sist:
Ja, jag tycker att det är bra att vi pratar öppet om detta. Vi måste våga stå för att det finns svåra frågor med osäkra svar, att tvång i alla former är allvarliga ingrepp i människors liv, att psykiska tillstånd kan vara livshotande. Alla måste få vara med och diskutera detta även om det blir svårt ibland och innebär kritik.

Framgång eller nederlag

Idag har Socialstyrelsen presenterat en rapport om vårdgarantin för barn och unga med psykisk ohälsa. I rapporten finns en mängd kritiska synpunkter. Det är bra att de är noga, ligger på och i och med det förhoppningsvis bidrar till ytterligare förbättring.

Jag måste bara få säga att jag personligen tycker att detta är en stor framgång och att jag känner stor respekt för det jobb som BUP gjort. När jag kom till SKL 2007 var köerna till barnpsykiatrin och låga produktionssiffror på BUP ett återkommande bekymmer. Vi gjorde en inventering och hörde att cheferna själva var bekymrade. Man såg att många barn fick vänta så länge så att det innebar att resultaten riskerade att påverkas negativt. Man såg att bemanning och arbetssätt skulle behöva förändras, men visste inte hur man skulle få kraft till detta. Så startade olika utvecklingsarbeten. Vi satte ett mål för jobbet: till 2012 skulle vi komma ner till väntetider på högst 30 dagar.  
Under åren 2006 – 2008 väntade mellan 600 och 800 barn mer än 90 dagar på ett första besök. Därför kändes målen för många som helt orealistiska. Men arbetet startade, många mottagningar såg över sina rutiner, vi började prata om första linjen, verksamheter startades. Vi fick också särskilda pengar kopplade till förstärkt vårdgaranti.

2009 – som var första året med satsningen för ökad tillgänglighet – minskade antalet väntande barn till 23 och år 2010 hade bara 11 barn väntat så länge.

Idag får de flesta barnen komma inom 30 dagar. Vi får till och med rapporter om att det är ett ökande antal familjer som ber att få skjuta lite på besöken, att man blir erbjuden tid för fort. Detta har skett samtidigt som antalet barn som söker BUP ökat kraftigt.

Arbetet har hittills varit mycket framgångsrikt men varit en stor ansträngning för BUP.

I den inventering vi gjorde 2008 var det många barnpsykiatrichefer som uttryckte att de kände oro för att det fanns många barn som skulle behöva komma till BUP men som inte gjorde det på grund av fördomar och skamkänslor samt rädsla för att långa köer. I det perspektivet måste jag tycka att det är ett framsteg att så många fler kommer nu.

Självklart är det ökade trycket på BUP något vi måste ta på största allvar. Vi måste hjälpas åt att se till att alla som kan få hjälp på annat sätt får det. Att BUP får de förstärkningar som behövs och att vi jobbar vidare med metodutveckling.

Självklart en investering

Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör i SvD skrev i en krönika igår: ”Förlåt om jag blir lite emotionell i argumentationen, men möjligheten att ta en tidig kostnad med effekten att individen får en rimlig chans, kan man betrakta det på annat sätt än som ett enormt framsteg för vårt samhälles människovärde? …
… Dessutom: att betrakta och beskriva barn som en kostnad inom det offentliga beslutsfattandet är att göra blickfånget snävt. Man behöver inte hemfalla åt alltför stor känslosamhet. De rationella argumenten är fullt tillräckliga.”

Varje person som säger detta officiellt bidrar till att vi kommer lite närmare ett mer strategiskt sätt att utforma vår välfärd. Samtidigt vet vi väl att det är svårare än vi tror att lyckas med omställningen till tidiga kostnadseffektivare och mänskligt vinnande strategier. Förra veckan var vi i Hedemora och påbörjade arbetet med att aktivt och mycket konkret titta på hur man gör om man inte har några pengar att frigöra till en Social investeringsfond. Mycket spännande ska det bli. Troligen måste man bli än mer noga med hur man följer upp, att man får med alla i alla verksamheter och att man väljer rätt metoder. Tack Hedemora för att vi får vara med.

Idag spännande dag om Självskadebeteende. Många mycket kunniga föreläsare. Så om du tittar på detta seminarium får du veta vad den aktuella forskningen säger, vad vi gör i Sverige och hur personer med egen erfarenhet ser på samhällets insatser. Vi riktar oss idag till elevhälsan i första hand och salen är full med flera hundra och många sitter hemma vid datorn. Kul att webbsidan Elevhälsan uppmärksammar oss och innehållet i konferensen.

Vi webbsänder som vanligt och filmen finns om några dagar för eftertitt info på www.skl.se/psynk

 

Norrköpings viktigaste present till barnen

imagesCAASRZS0Läser i Norrköpingstidning att med anledning av Kungens besök och 100 års jubileum av barnboken och elefantfödsel i Kolmårdenså kommer en lekelefant att skapas i en av parkerna i Norrköping. Det är en present till barnen. Men jag tror att barnen i Norrköping fick en mycket viktigare present idag när Kommunstyrelsen beslutade om ett avtal med Centrum för Kommunstrategiska Studier, Linköpings Universitet. Uppdraget till universitetet är att identifiera, beskriva och analysera organisations- och styrningsstrukturen för Norrköpings sociala investeringsfond. Syftet är att med ett vetenskapligt angreppsätt stödja utvecklingen och säkra ett långsiktigt hållbart arbete med den sociala investeringsfonden.
En vidareutveckling av Norrköpings-modellen med en återföringsfond för tidiga insatser och sociala investeringar kommer att vara till nytta inte bara för Norrköpings barn och unga.
– Vi vill utveckla vårt arbete med att skapa både mänskliga och ekonomiska vinster Nyskapande metodutveckling är svårt och för att få en hållbar modell med i hela verksamheten behövs ett stort engagemang bland många medarbetare, säger kommunalråd Lars Stjernkvist (S).
Lennart Gabrielsson (FP), SKLs förste vice ordförande, välkomnar detta modellarbete och ser fram emot resultaten av samarbetet mellan Linköpings universitet och Norrköpings kommun.
– Det här är jättebra! Vi ser att många kommuner i landet nu arbetar med sociala investeringar. I det arbetet efterfrågas modeller och praktiska erfarenheter från vad andra gjort. Jag tror det här arbetet kan bli till stor hjälp för många kommuner och landsting.
Det är en Psynk-present!

Idag har vi haft en heldag med alla de Första linje verksamheter som vill vara med och mäta resultat i höst. Riktigt många var på plats och stämningen så positiv. Även detta är ett riktigt pioniärarbete. Att hitta ett sätt för många olika verksamheter både socialtjänst och hälso- och sjukvård att mäta med samma instrument, att följa upp och beskriva sina verksamheter på samma sätt är inte lätt men värdfullt om vi lyckas. Vi måste kunna säga om det vi gör är till nytta för barnen! Då lyfter Psynken…

Flygpsynk

 

 

 

Hurra för Skåne

1151080_509783959096548_21919921_nIdag högtidligt invigning av ett gemensamt telefonnummer för barn och unga med psykisk ohälsa och fem förstalinjesmottagningar för barn och unga som mår psykiskt dåligt. Här  BUP Första Linjen mottagningen i Lund. där Gilbert Tribo, hälso-och sjukvårdsnämnden/Region Skåne klipper bandet tillsammans med en liten kille.

Det ska bli otroligt spännande att följa arbetet på dessa mottagningar. Alla har ambitionen att delta i våra mätningar av resultat och beskrivning av barn som söker. Vi strävar på med att få med så många förstalinjes verksamheter som möjligt i den delen av vårt projekt som handlar om att utveckla förstalinjen. Förvånansvärt många verksamheter ser inte tydligt behovet av att kunna beskriva sin verksamhet och visa vilka resultat man har och vilken nytta man gör för barnen och deras familjer.

Men Skåne har höga ambitioner, ett tydligt uppdrag och har arbetat oerhört målmedvetet och snabbt med uppbyggnaden av dessa fem enheter.

Ett stort grattis till barnen i Skåne, respekt till alla ni som gör jobbet och tack för att Psynken får vara med på ett hörn.

Bild1

Men vilken hjälp tänker ni ge oss?

Jag blev så glad när jag såg Socialstyrelsens DN-debattartikel om psykisk ohälsa. Äntligen, tänkte jag, har de fattat fullt ut hur stor utmaning detta är för oss alla i samhället. Det har de verkligen i den mycket ambitiösa genomlysning av psykisk ohälsa-siffrorna som de gjort i sin nya rapport. Äntligen kan vi åter få ett helhjärtat stöd från Socialstyrelsen för att driva psykisk-hälsa frågorna tänkte jag, men där vändes min glädje till sorg.
Nej snarare ilska.
Hur kan de ha mage att peka på alla brister i kommuner och landsting och sedan vara nöjda med att de själva inom området lyckats producera ynka två Nationella riktlinjer inom ett område som skulle behöva minst fyra gånger så många? Hur kan de klaga på att det saknas data och statistik inom området utan att nämna att de själva, med ett undermåligt Patientregister (PAR) och brist på insamlade individdata som duger till underlag för förbättringsarbete, är en del i denna bristsituation? Hur vågar de överhuvudtaget sticka ut huvudet och uppmana till krafttag när de själva först lagt ner NU-enheten som var regeringsuppdraget efter Psykiatrisamordningen, och sedan UPP-centrum som var ett annat regeringsuppdrag om att utveckla tidiga insatser för barn och unga med psykisk ohälsa?

Socialstyrelsen skriver att kommuner och landsting fått mycket pengar för att förbättra psykiska ohälsan, men de nämner inte att de själva under den senaste 10 årsperioden fått stora extra anslag av staten för att göra arbeten inom området. Det handlar om 100-tals miljoner. En del av de uppdragen har vi inte sett några som helst resultat av.

Vad är det jag vill se? Jo, ett välutvecklat stöd med inte bara ett par Nationella riktlinjer som omfattar ett par begränsade områden, utan riktlinjer, kunskapssammanställningar och vägledningar som ger ett praktiskt och användbart stöd till verksamheterna. Flera av de vägledningar som kommit på senare tid, och de som är på väg ut från Socialstyrelsen, håller en för låg kvalitet och är inte tillräckligt konkreta för att göra denna nytta. OM Socialstyrelsens alla papper ska göra skillnad för patienter och brukare, måste de tala om vad som är det bästa att göra i olika situationer, och även ge råd om vad som i dag är erfarenhetsmässigt är bäst. Det räcker inte att räkna upp olika lagstiftningar och tala om att det fattas forskningsstöd för att de ska kunna säga vad som är rimligt att göra för att uppnå lagens krav med aktuell tillgänglig kunskap.

Mycket av det som står i artikeln och i rapporten är helt rätt. Psykisk ohälsa, är en av vår tids största utmaningar, primärvården har bristande resurser och kompetens, det är bedrövligt att människor med allvarliga psykiska sjukdomar lever 20 år kortare är vi övriga. Det måste vi göra något åt. Frågan är vad.

Regeringen ger ett rejält stöd till området. Överenskommelsen om psykisk ohälsa mellan Socialdepartementet och Sveriges Kommuner och Landsting gör att flera av de områden som lyfts fram i Socialstyrelsens artikel nu utvecklas åt rätt håll.
Med ett bra stöd från Socialstyrelsen – med statistik och praktiska vägledningar – kan vi sätta ännu högre fart i förbättringsarbetet.

Så min fråga tillbaka till Lars-Erik Holm är: Vad tänker socialstyrelsen göra för att förbättra läget? Finns det hos dig en genuin önskan att se till att det blir bättre för människor som drabbas av psykisk ohälsa så måste du också göra mer.

Samhället behöver hjärnan – Psykiska ohälsan ökar

Jag tycker att det är hög tid för skolan, alla arbetsgivare, hälso- och sjukvården – ja, alla samhällsaktörer att gemensamt ta tag i den ökande psykiska ohälsan.

Dagens samhälle sliter mer på hjärnan än på övriga kroppen. Cirka 40 procent av dagens sjukskrivningar beror på psykisk ohälsa. Var tionde ungdom tycker att livet känns meningslöst. En tredjedel av svenska ungdomar i åldrarna 15–24 år tycker att livet är svårt. Var tionde är missnöjd med sin tillvaro och lika många upplever livet som meningslöst. (Siffrorna kommer från Ungdomsrapporten.) Vi kan inte vänta längre – det är dags för breda samhällsinsatser.

Den psykiska ohälsan ökar i alla grupper. Bland ungdomar ser vi tecknen på detta bland annat i skolsköterskornas hälsosamtal, i rapporter från Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen om ökad stress, depression, självskadebeteende och läkemedelskonsumtion.

Dagens samhälle, både arbetsliv, skola och fritid, ställer stora krav på människors mentala funktioner och hjärnor.

Vi ska vara sociala, utåtriktade, framåt, vi ska ta för oss, skapa vår egen dag och framtid varje stund. Vi ställer höga krav på snabb kommunikation, vi upplever konstant tidsbrist och brådska. Kort sagt; vi har i dag fler möjligheter än vad som ryms i våra liv.

Sammantaget ställer detta stora krav på hjärnan och våra hjärnor är fortfarande i stort sett desamma som när våra förfäder levde på savannen. Vi har utvecklat mönster och strategier under årtusenden som sedan blivit omoderna på bara några hundratal år.

Är ökad psykisk ohälsa då en oundviklig utveckling?

Jag tror inte det. På samma sätt som vi människor tidigare lärt oss hantera utmaningar och påfrestningar, till exempel från primitiva levnadsförhållanden till moderna, kommer vi också lära oss parera dagens påfrestningar. Frågan är bara hur många människor som ska fara illa under tiden och hur mycket lidande och resursslöseri vi kommer att drabbas av.  Det är dumt att vänta. Det är dags för kraftfulla, tidiga, generella insatser överallt i samhället.