Kategoriarkiv: Livet som samordnare

Tillsammans blir vi bättre

Började veckan med två intensiva dagar med ansvariga personer för alla våra olika utvecklingsarbeten inom Psykisk hälsa på SKL och kansliet. Vi ska under 2014 se till att samordna allt utvecklingsarbete så bra så att verksamheter och beslutsfattare ser att det hänger ihop. Att prestationerna inom överenskommelsen som ger stimulansmedel har till uppgift att skjuta på utvecklingstakten och att alla projekt ser till att inspirera och dra utvecklingen framåt. Det ska också bli tydligt att utvecklingsarbetet och de strategier vi använder är som ett stort smörgåsbord där man tar för sig det som passar. Att de olika projekten förstärker varandra, syftar mot samma mål men stöder olika delar eller på olika sätt. För oss som varit med länge och som haft möjlighet att se flera delar samtidigt är det tydligt att det är en helhet men vi tror inte att det är så tydligt för alla.

Vi har också mycket att vinna på att lära av varandra inom satsningen och att se till att förpacka allt nu under 2014 så att det kan leva vidare kommande år. Tänk att vi ständigt får utmana oss själva att se till att återanvända andras kunskap. Konstigt att det är så lätt att hamna i att göra allt, uppfinna allt själv när det är så roligt att samarbeta och lära varandra.

Förstod i går kväll att högsta chefen på SKL Håkan Sörman just nu är i Helsingfors och träffar sina vd kollegor från de andra Nordiska länderna. Han efterfrågade vilka nordiska samarbeten vi har. Kul då att kunna berätta att vi så sent som i förra veckan var i Oslo och träffade danskar, norrmän och finländare för att hitta samarbeten kring barn och unga.

Jag blev också så glad när jag fick en kommentar till bloggen från en person som bor i Sydney sedan 2008.  Han skriver: ”jag  har många närstående som kämpat med sin ”black dog”, och det har fått mig att leta efter liknande initiativ i Sverige, men känner inte till något i stil med Beyond Blue eller Movember. De gör en fantastisk insats för att väcka medvetenhet om depressions- och ångestproblem och jag hoppas att något liknande startas i Sverige. – Anders Liljeqvist, boende i Sydney sedan 2008. Bloggar på http://www.swedesinaustralia.com”. Jag kan svara Anders att vi är i full gång med att översätta självhjälpsprogrammet ”MyCompass” som vi hoppas ska kunna komma i drift under våren.

Så är vi igång igen

2014, ett helt nytt år, inte det minsta begagnat. Fullt av möjligheter och utmaningar. Första arbetsdagen på det nya året känns alltid lite högtidligt. Hur ska det bli? Ett bra år då vi flyttar fram positionerna, tillsammans utvecklar samhället till att bli lite bättre att leva i. Att det blir ökade möjligheter för människor att utvecklas och må bra. Ett år med många konstruktiva diskussioner som får oss att växa och bli klokare. Det är ingen annan som gör det åt oss utan vi måste alla ta ansvar för att utveckla det gemensamma, att verka för långsiktiga lösningar som blir bäst för helheten.   

Året har fått en rykande start med intensiv diskussion om psykiatri och diagnoser efter en krönika i DN. I krönikan lyftes många viktiga diskussionspunkter om hjärna, biologi, samhälle, livssituation och behov av behandling eller samhällsförändring men hela diskussionen gick över styr eftersom artikeln var full av felaktigheter och rena angrepp.  Reaktionerna blev många och intensiva. I Dalarnas tidningar dt , i Expressen. Några av mina kollegor ryckte upp sig ur ledigheten och satte igång att skriva. Stort tack till Annika, Göran och Ylva. På ett dygn hade vi fått till ett svar som publicerades i DN några dagar efter den första krönikan.

På Facebook och Twitter var många aktiva. De flesta efterlyste en klok och saklig diskussion några lät känslorna ta överhanden. Jag är övertygad om att vi behöver en klok och sansad diskussion. Som Karin Bojs skrev i somras behövs förstås diagnoser inom psykiatrin som inom resten av sjukvården. Det vi behöver prata om är att vi idag har vi problem med att både för mycket och för lite diagnoser ställs. Många människor får inte den utredning, diagnos och behandling av sitt psykiatriska tillstånd som de skulle behöva och lider i onödan. I andra fall sätter vi diagnos på det som egentligen är resultat av dålig arbetsmiljö, mobbing, liv i utsatta situationer och där det riktiga vore att ändra på situationen, samhället och inte tro att det är fel på individen. ADHD, depression och en mängd andra psykisk sjukdomar finns och bör behandlas. Psykiska funktionsnedsättningar ska vi anpassa och kompensera för och psykisk ohälsa ska vi se till att det går att leva med och hantera på ett klokt sätt. Det går inte att förneka bort psykisk ohälsa. Ett hälsofrämjande samhälle skapar vi tillsammans.

Det finns en massa lovande aktiviteter att visa på också nu på det nya året. Möjlighet att träffa en skolsköterska alla dagar beskrivs som en viktig rättighet för barn i en debattartikel i Sydsvenskan. Bra utbildning och vikten av att alla barn får lyckas i skolan tas upp av alla partier just nu. Lika så uppmärksammas arbetets betydelse och att full sysselsättning både är hälsofrämjande och skapar bättre ekonomiska förutsättningar. Visst är det mycket elände som sker men också kraftfulla manifestationer mot våld och rasism. Det var så häftigt att vara bland alla tusentals människor i Kärrtorp men det är också uppmuntrande att läsa om alla manifestationer runt om i landet.

I alla våra utvecklingsarbeten på SKL tar vi nya tag. det var många glada miner på kontoret idag. Vi hoppas på massor av positiva resultat under året. Jag tror att om människor känner att de har ansvar och förtroende så växer de. Jag tror att det finns många som vill och kan ta ansvar för en positiv utveckling.

Tillit och tro på varandra och en gemenskap det behöver vi alla.

1560486_711310828913235_227148933_nFyra nya lamm i ladugården.

Både spretig och insnöad

Jag tror att det är nödvändigt att vi försöker se helheten, synkronisering av insatserna i skola, socialtjänst, hälso- och sjukvård och att jobba för ökad psykisk hälsa i samhället betyder att vi måste ta ett helhetsgrepp. Samtidigt verkar det vi gör på SKL i Psykisk hälsa satsningen väldigt spretigt. Jag möts av suckar – ”måste du hålla på med så mycket?”, ”det verkar så spretigt och inte riktigt seriöst!”.

För att verkligen driva utvecklingen framåt måste man ofta gå till botten med olika frågor. Ställa sig frågan ”varför det?” ända tills alla bitar är klargjorda och det finns en seriös analys. Då verkar det som vi gör på SKL i psykisk hälsa satsningen väldigt enögt och insnöat. Jag möts av suckar – ”kan du inte se att det också kan finnas andra viktiga frågor?, ”det verkar så insnöat att fokusera så mycket på detta”.

Men måste det vara antingen eller? Går det verkligen inte att vara både fokuserad på detaljer och se helheten. Som mänsklig varelse har vi svårt att göra detta. Vi måste i ögonblicket välja mellan att se ett träd i detalj eller att se den skog alla träden bildar. Men vi kan skifta emellan. Det tror jag att vi som organisation, verksamhet eller projekt också måste göra. Därför är det så bra om vi är en skiftande skara medarbetare. Allt från insnöade nördar och petimetriga byråkrater till karismatiska entreprenörer och pragmatiska handlingsmänniskor. De som kan kombinera flera sorter i sig själva gör det, i övrigt litar vi på att vi som arbetsgäng tillsammans blir en bra helhet.

Det var lite tankar apropå att vi idag måndag den 19 aug har både arbetsplatsmöte och uppstartsträff med alla som har någon sorts uppdrag i Psykiskhälsa satsningen.

Annars ser jag att media har uppmärksammat att det i flera kommuner pågår diskussioner om hur mycket resurser som kommunen är beredd att lägga på extra stöd i skolan, att det är roligt att gå till skolan om man trivs men är förfärligt för det barn eller ungdom som utsätts. Önskar att ingen skulle behöva bli mobbad. Har ni sett facebooksidan Råkoll med Pipping? Det är en sluten grupp som du kan ansöka om medlemskap i.

Tur att jag inte är en HSP

”Måste det vara så mycket bråk om allt”, hör jag en av mina medpassagerare säga i sin telefon. Kände mig lite träffad. Måste det till så mycket kraft att det låter som bråk för att få förändring? Tänker på DN artikeln före midsommar men också den DN.se artikeln som publicerades 22 juni som slår fast att det finns stora brister i psykiatrisk vård för unga. Där efterlyses bättre insatser i första linjen och hos BUP för att möta barn och ungas behov. Det är ju det vi jobbar med varje dag sedan snart fem år. Visst går det framåt men samtidigt är det långt kvar och efterfrågan på stöd och behandling ökar.

Vad beror det på? Jag fick den frågan här om dagen av Anders W Jonsson , Socialutskottets ordförande. Ja, det finns många svar för det finns sannolikt många orsaker och faktorer som påverkar. Det är samhället, vårt sätt att leva, ökad uppmärksamhet, minskade fördomar, större krav på livet och större krav på individerna mm. De som är unga idag är de första som fullt ut levt, och lever, i vårt informationssamhälle. Det är på dem vi kommer se på vilket sätt vår nuvarande livsstil sliter på hjärnan. Kraven på människor att vara sociala, inkännande, utåtriktade, snabba, effektiva och ständigt kommunicerande informationshanterare är höga

Det är verkligen ett stort intresse för hur vi människor fungerar psykologiskt, ja hur hjärnan fungerar i stort  och vilka skillnader som finns mellan olika människotyper. Svenska Dagbladet har tidigare skrivit om Orkidebarn jämfört med Maskrosbarn och det senaste handlar om högkänsliga personer så kallade HSP-Highly Sensitive Person.

Det är människor som allmänt är mer känsliga för intryck och som ser mycket mer nyanser. En känslighet på gott och ont. Det innebär att de kan leva ett rikare liv, se fantastiska saker i det lilla, men samtidigt vara för känsliga i vissa situationer och bli rädda stressade, ledsna och störda lättare. Viss ökad risk för depression. Det börjar finnas en del forskning och den amerikanska forskaren Elaine Aron tror att en femtedel av befolkningen kan vara högkänsliga personer.

Jag lutar mig tillbaka i tågsätet och är tacksam för att jag nog mer tillhör gås-sorten. Förmodligen missar jag många upplevelser men är däremot stryktålig och mycket rinner av mig.

Det är en fördel i mitt jobb. För hur vi än gör så är det några som är missnöjda. Kanske har vi lyckats om ganska många är uppretade för då har vi lyckats skaka om lite i alla fall.Blev förvånad att Socialstyrelsens GD reagerade så starkt på mitt förra blogginlägg. Sa i Dagens Eko att jag försökte lägga ut dimridåer.

Men visst finns det mycket kvar att göra och jag är långt ifrån nöjd. Det räcker inte att insikten om behoven ökat det är först när vi gör något åt det, när människor som behöver hjälp märker att det är lättare att få bra hjälp som vi kan känna oss nöjda.

Vi vill och vi kan…

Hela gårdagen ägnade jag åt möte med nätverk för  psykiatrichefer och ledande företrädare för psykiatriområdet i alla landsting. Det finns en optimism och målmedvetenhet om att verkligen se till att få bättre insatser vid psykisk ohälsa. Ja, visst det finns också en otålighet och besvikelse över att det inte går tillräckligt fort men sammantaget tror jag att vi är på rätt väg med rätt strategier. Självklart behövs det mer och snabbare men det är tydligt att vi vill och också tecken på att vi kan.

Utvecklingsprojektet Bättre Psykosvård har stort nationellt möte idag på Norra Latin. Där är fokus på Psykosociala insatser och projektet handlar om att se till att de Nationella riktlinjerna för psykosociala insatser vid schizofreni verkligen omsätts i verkligheten. Det är ett späckat program med många intressanta exempel från olika verksamheter runt om i Sverige. Det finns bra kunskap och vi kan ge bra vård. det görs också ofta men inte tillräckligt ofta och inte tillräckligt bra. Vi kan mycket bättre.
Mötet filmas så det finns möjlighet att se även om man inte är där.
Film från mötet
www.battrepsykosvard.se

Tröst

Det här har varit en intensiv vecka med kast mellan hopp och förtvivlan. Från glada händelser och framgångar till motstånd, konflikter och personliga tragedier. Så där som bara livet självt kan vara. Min vecka i sin futtiga litenhet – en del i den stora världen där kontrasterna också är stora.

På det positiva kontot finns att en ny jurist Hampus har börjat på SKL och han ska jobba med psykiskhälsaområdet, vi har träffat en ny ekonomikonsult som verkar jättebra, vi avslutar ”bättre vård mindre tvång”- projektet och konstaterar att det varit framgångsrikt, P1-morgon i torsdags uppmärksammade behovet av stöd till barn som har föräldrar med psykisk sjukdom eller som tagit sitt liv, vi träffade sjukvårdsdelegationen och beredningen för primärvård och äldre som  var positiva och till sist regeringen och vår styrelse på SKL har tagit beslut om ny överenskommelse för 2013.

På den negativa sidan är att det är svårt att hitta drivande processledare och medarbetare till allt utvecklingsarbete så vi drar och sliter i samma personer, skolresultaten har inte vänt upp än, det går lite sämre med tillgänglighetsprestationen i år och vi är ännu inte framme vid hur fördelningen av 12 års psykiatriprestation blir, många signaler från kommuner och landsting om besparingar, personliga tragedier i min närhet och så skolskjutning och spekulationer kring gärningsmannens psykiska tillstånd.

Men även om det inte är riktigt klart med fördelningen av prestation -12 har vi stor tilltro till att beslut kommer i veckan och att vi kommer att se till att alla som ska få pengar enligt Socialstyrelsens bedömning kommer att få ut sina pengar. Det är många kommuner och landsting som gjort fantastiska insatser under hösten. Vi ska göra allt för att allas framsteg uppmuntras. Jag tror bara att vi kan belöna fram utveckling inte straffa.

Det riktigt trösterika är att jag har så många solidariska och mycket snälla medarbetare och att det finns kloka samarbetspartners runt om i landet. När jag, efter ett lite tungt möte på Socialstyrelsen, hade ett sent möte i fredags med Mikael Sandlund halade han upp denna disktrasa från Hjärnkoll ur sin ryggsäck. Vi enades om att det är lite motigt men att vi ska fortsätta ta gemensamma tag och då kändes allt lättare.

Yttre förutsättningar

Såg igår pjäsen  ”Ett informellt samtal om den nuvarande situationen”  med stor behållning. Alfredson har intervjuat barn om vad de tror händer vid olika jobbmöten. Svaren har sedan flyttats om och gjorts till ett manus av John Ajvide Lindqvist. Vi som brukar sitta på många sammanträden känner igen maktspel, olika roller, överdrivna förhoppningar på chefen och svårigheter att veta vad som är rätt. Samtidigt blir det  jätteroligt med barnens enkla språk och den tydliga likheten mellan ett sammanträdesrum och fruktstunden på förskolan. Kul och bra att vända på perspektiven.

Behövs lite distans i dessa dagar då vi vänder och vrider på gamla och nya överenskommelser, förhandlar och maktspelar allt vi orkar. Därför var det också bra med ett avbrott och föreläsning i Göteborg på avslutning av Västkompetens. Där fick vi höra att det verkligen händer förändringar i verkligheten. Intressant var också en regionpolitiker som delade sina funderingar kring att brister i implementering berodde på att politiken släppt taget. Han såg nu behovet av att de samverkansstrukturer som finns på tjänstemannanivå måste motsvaras av politiker grupperingar med driv och uppföljningsfokus.

Nu ska jag trotsa kölden och ta en uppiggande skidtur (det är kallare ute än det ser ut innifrån).