Kategoriarkiv: Mina tankar

Avancerad vård vid självskador

Nu har frågan om hur vi gör med patienter med självskadebeteende åter kommit i fokus. Det har under de senaste åren ofta varit reportage om framför allt flickor med självskadebeteende som vårdas i rättspsykiatrin. Rubrikerna har varit braskande och psykiatrin upplevt att uppmärksamheten kring frågan blivit svår att hantera. Nyheten från Växjö här om dagen att de kommer sluta med sina nationella platser inom rättspsykiatrin kom som en logisk följd av de diskussioner som pågår. Frågan är vad lösningen blir. Nedan beskriver jag min bild av den process som pågår.

Hur ska vi säkra upp att det finns en riktigt bra vård för personer med självskadeproblematik? Utmaningarna är flera inom området och inget är viktigare än det andra. För mig är det viktigt att vi utvecklar bra tidiga insatser som gör att vi förhindrar att onda cirklar etableras. Att bemötande, stöd och behandling är riktigt bra i ett tidigt skede tror jag spelar roll för att minska behovet av sena insatser. Samtidigt tror jag att det är så, att även när vi gör det bästa vi kan med aktuell kunskap så kommer några, säkert färre än nu, men fortfarande några kommer att utveckla tillstånd med behov av intensiva, högspecialiserade insatser.

Under hela Självskadeprojektets tid har frågan om hur vi i Sverige ska kunna motsvara behovet av högspecialiserad vård för personer med behov av insatser för att skydda dem för att skada sig själva. I alla landsting och kommuner finns det nu och då personer som befinner sig i en situation där det behövs vård som effektivt kan förhindra negativa händelser och rädda liv. Under de senaste åren har vi i för de svåraste fallen använt platser inom Rättspsykiatrin. Min bild är att det varit Rättspsykiatrin som tagit på sig det uppdraget därför att de varit de som haft vårdresurser som kunnat klara den säkerhet som krävs. Akut är det självklart viktigast att rädda liv men i ett längre perspektiv räcker det inte med att kunna förhindra att någon skadar sig utan då krävs det ett vårdinnehåll som ger möjlighet för personen att återhämta sig, att tillfriskna och få ett bra liv.

I starten av Självskadeprojektet fanns frågan om nationella specialenheter på bordet men experterna som deltog kände sig mycket tveksamma till om det var rätt att göra specialenheter. Man ville först få en bild av området, förekomst och samla aktuell kunskap och erfarenheter. Strategin blev sedan att börja med tidiga insatser, med utbildningar och metodstöd för insatser i öppenvård.

I våras var vi framme vid det läge då majoriteten av de som deltar i vårt arbete såg att vi måste hitta en gemensam lösning för heldygnsplatser. Samtidigt har Växjö som är den enda klinik som tagit emot personer med behov av speciella insatser för självskadebeteende signalerat att de vill hitta en annan lösning än den avdelning de haft i på sin rättspsykiatriska klinik. Inte för att de varit missnöjda med sin vård utan tvärt om de rapporterar att de haft bra resultat av sin vård utan för att det inte gett en bra bild att organisatoriskt finnas i Rättspsykiatrin.

Efter ett möte i våras skapades en arbetsgrupp som skriver ner slutsatserna som hittills dragits och ger ett första förslag till en beskrivning av innehållet som borde tillhandahållas på nationella enheter. En annan grupp tar fram ett underlag med olika förslag på hur detta kan organiseras och finansieringsmodell för deltagande landsting och kommuner. Förslagen kommer att presenteras i slutat av september för berörda nätverk och beslutsfattare. I nästa steg hoppas vi att hälso- och sjukvårdsdirektörer kan ge en rekommendation till landstingsdirektörer och politiker som i sin tur kan besluta om och hur man vill organisera högspecialiserad psykiatrisk vård inom detta område. Som bilden ser ut just nu tror vi det behöver finnas ett par olika enheter placerade i olika landsting och olika delar av landet. Erfarenheterna från Växjö och Sundsvall som tidigare bedrivit liknande vård liksom erfarenheterna från de lokala lösningar som finns i landstingen tas till vara. Synpunkter från vårdgrannar och självklart från patient, närstående och brukarorganisationer liksom från personer med egen erfarenhet av aktuell typ av vård är en viktig kunskapskälla. Innan några beslut tas kommer förslagen att diskuteras brett.

I nuläget finns inga beslut tagna kring vilka landsting eller enheter som kan bli aktuella utförare av dessa vårdenheter. Många förutsättningar som lokaler, personal med rätt kompetens i tillräcklig mängd, närhet till andra vårdinsatser med mera måste vara uppfyllda. Eftersom vi befinner oss i ett så tidigt stadie av planeringen har arbetsgrupperna inte presenterat några tänkbara alternativ och inte haft en dialog på den nivån med något landsting. Kronoberg kan mycket väl vara ett alternativ eftersom de har erfarenhet och personal. Flera andra landsting kan också vara aktuella.

Arbetsgruppen som fokuserar på bra innehåll kommer också att fundera över hur man säkerställer hög kvalitet. Oavsett typ av finansieringsmodell kommer många aktörer vara intresserade av en bra uppfölning

I slutet av förra veckan hade Ekot nyheten att Växjö kommer sluta ta emot personer med självskadeproblem från andra kliniker. Det gjorde att jag idag blev åter intervjuad av Uppdrag Granskning. I början av sommaren påbörjades inspelningen av material till ett program som ska sändas den 24 sept. Jag kunde förstås inte svara på frågor om Växjö. Däremot sa jag att utskrivning och hemtagning till egna landsting kommer att ske i ordnade former och att bra vård kommer att ordnas i de egna landstingen.

Sista ordet lär inte vara sagt idenna fråga.

Till sist:
Ja, jag tycker att det är bra att vi pratar öppet om detta. Vi måste våga stå för att det finns svåra frågor med osäkra svar, att tvång i alla former är allvarliga ingrepp i människors liv, att psykiska tillstånd kan vara livshotande. Alla måste få vara med och diskutera detta även om det blir svårt ibland och innebär kritik.

Sociala investeringar och duktigare doktorer

 

nt 26 junÄven i år kommer sociala investeringar vara aktuella i Almedalen. I senaste numret av Dagens Samhälle finns ett långt reportage om Norrköping och vår temaledare Louise Källbom. Kul att deras arbete uppmärksammas. Intresset för att på olika sätt avsätta pengar, eller öronmärka resurser, för tidiga insatser är stort. En uppskattning säger att det nog är sammanlagt drygt en miljard som avsatts för sociala investeringar. Vi har skickat ut en enkät som ska kartlägga mer noggrant hur satsningarna ser ut och vilket stöd kommunerna behöver. Redan nu innan svarstiden har gått ut har ett par hundra svar inkommit. Det verkar som det upplevs angeläget att svara. I början på hösten hoppas vi kunna redovisa resultatet.

I Dagens Medicin uppmärksammas en annan del av vårt utvecklingsarbete. METIS projektet har tagit fram en kurs kring lagstiftning mm för utlandsstuderande. Vi hoppas att dessa läkare kommer till Sverige och jobbar efter examen. Då är kunskap i svenska lagar och regelverk viktigt. Kul att vi kan erbjuda något som många specialiteter kan ha nytta av. Det verkar som den ökade tillströmningen av blivande psykiatrer, ST-läkare, håller i sig.

bild Tove metis

 

 

 

Projekt ger mening med livet om det inte blir för mycket…

Är det bara bra att psykisk ohälsa diskuteras mer, frågade en bekant jag mötte. Finns det inte en risk att den ökade psykiska ohälsan blir en självuppfyllande profetia till sist.  Jo, jag håller med. Det finns alltid risker och baksidor med allt. Jag tror att vi i nuläget både har en tendens att förklara för mycket med psykisk ohälsa, samtidigt som vi inte alls i tillräcklig utsträckning upptäcker och behandlar psykiatriska tillstånd som skulle kunna botas eller lindras betydligt.

I en artikel i läkartidningen skriver Herman Holm och Bo Knutsson om att ”vi saknar ett systematiskt arbete kring de psykosociala faktorer som utlöst, bidragit till eller underhållit det psykiska illamåendet.” Så lågt håller jag med kollegorna.  Däremot är jag inte säker på att de har rätt när de säger att det medicinska paradigmet är en starkt bidragande orsak till de ökande talen av psykisk ohälsa. Jag tror att det är många orsaker till att vi ser ökande psykisk ohälsa i dagens samhälle. Den viktigaste faktorn tror jag är att vi idag är att vi har ett samhälle som sliter på hjärnan. När människor slet ut sina kroppar i industrin kallade vi tillstånd med värk, inflammation och förslitna leder för sjukdomar, även om de tydligt var reaktioner på en livssituation och den miljö, de aktiviteter, som kropparna utsattes för. När samhällets krav, människans egna önskemål om prestation inte överensstämmer med människans förmåga, har vi – vare sig det handlat om kroppsliga eller själsliga tillkortakommanden – sjukdomsförklarat. Jag håller helt med om att vi måste ifrågasätta den explosion av diagnoser vi ser i vissa sammanhang. Våra checklistor och diagnostiska manualer kan leda till att vi tappar bort den sammanhållna kliniska bedömningen och tittar för mycket på gränsvärden och kriterier som är uppfyllda. Att ta med helheten, att se till den livssituation, det sammanhang, det samspel som personen interagerar i kan vara svårt. Det hindrar inte att vi måste bli bättre på att göra bra bedömningar, utredningar och se till att psykiatrin blir riktigt vass på att använda diagnoser på ett klokt sätt.

Internetbehandling mot lindriga depressioner är lika effektivt som sedvanlig depressionsbehandling visar en studie vid Göteborgs universitet. 16 vårdcentraler har deltagit och forskarna tror att detta kan betyda mycket för att vården ska kunna motsvara behovet av KBT behandling

I en rapport från Inspektionen för Socialförsäkringen rapporteras om positiva effekter utifrån Rehabgarantin och den beskriver att KBT (men denna gång genomförd av en terapeut)  minskar sjukfrånvaro och förbättrar hälsan hos dem som inte var sjukskrivna

”Den största gruppen inom garantin är personer med lindrig eller medelsvår psykisk ohälsa, men som inte är sjukskrivna. För dessa hade behandlingen positiva effekter eftersom deras sjukfrånvaro minskade med ungefär 35 procent per år. Även antalet vårdbesök och föreskrivna läkemedel sjönk efter behandlingen. För sjukskrivna KBT-patienter fanns inga positiva effekter. ”Resultaten bekräftar tidigare resultat som visat att rehabiliteringsinsatser torde ha bäst förutsättningar att göra nytta innan personen blivit sjukskriven”, säger Per Johansson som är en av rapportförfattarna.

Så till sist två rubriker ur kvällspressen som  tilltalade mig.  Chansen att uppleva ett meningsfullt liv ökar om man har något eller några projekt på gång, enligt en studie som presenteras i SOM-institutets senaste bok. Att finnas i ett sammanhang och att göra saker som är bra även för andra, ökar meningsfullheten.

Och så en undersökning som visade att medarbetarna blir mer produktiva om de sitter i samma rum som chefen. Det stöder ju min framtidsspaning och ledarskap här om veckan.

Ge oss data och analys – inte skäll!

Ibland blir jag trött på Socialstyrelsen.
Det är väl jättebra att de påtalar olika brister, att de uppmärksammar de stora behoven, att de också sett de stora hälsoskillnaderna och våra svårigheter att möta behoven.  Men det är inte avsaknad av eländesbeskrivningar vi lider av, utan brist på konstruktiva lösningar. Socialstyrelsen är en av de myndigheter som har till uppgift att ge kunskapsstöd. De enda som har tillgång till persondata för hela landet och därmed möjligheten att förse kommuner och landsting med data för förbättringsarbete. Vi behöver nu att Socialstyrelsen gör sitt jobb och ger oss det stöd som de hela tiden utlovar att de ska, men inte uppfyller.

Det finns ett antal utlovade kunskapsöversikter, tydligt ställda frågor, som landsting och kommuner fortfarande väntar svar på. Vi har inte fått tillbaka inrapporterade data på ett sätt som är användbart. De data som Socialstyrelsen kom med i sommarens rapport, och som de nu säger sig ha uppdaterat, saknar analyser som ger hjälp till hur vi ska lösa problemen.

Det finns ett stort antal människor som sliter hårt i kommuner och landsting för att förbättra vården. De behöver hjälp och stöd – inte skäll. SKL bedriver en mängd utvecklingsarbeten men saknar ofta en aktiv partner i Socialstyrelsen som praktiskt skulle kunna bidra i utvecklingsarbetet.

Usch, det blev en gnällig krönika när jag egentligen är glad efter en händelserik vecka. Nätverkskonferens i Sundsvall. Jättehäftig förstalinjen kick-off med massor av enheter, arbetsmöte med utvecklingsarbete kring integrerade verksamheter.

Det kommer att ljusna.
Det blir bättre!

 

Hur ska vi använda data på ett bra sätt

big dataFörra veckan, var liksom många andra, mycket händelserik. Många bra samlingar av olika slag där viljan att förbättra samhällets insatser var på topp. Många vill verkligen mycket men hur ska vi veta vad vi ska göra, vad som är bäst för barnen, mest kostnadseffektivt och möjligt att göra med de mänskliga resurser och lagar vi har i Sverige idag?

Vi hade också en rad möten som handlar svårigheter att med gällande lagstiftning kunna samla data och utvärdera nya verktyg och modeller, följa upp de insatser som ges i olika verksamheter. Dagens lagstiftning går verkligen inte i takt med de önskemål som samhället har på att verksamheter ska kunna veta och visa att de ger de insatser de borde.

Samtidigt är vi alla överens om att man ska vara rädd om människors integritet, att vi inta ska samla data som kan ge negativa effekter. De system vi har idag med persondata lagar, olika bestämmelser beroende på om det är Socialtjänst lag eller Hälso- och sjukvårdslag vi vill följa upp.

När jag hemkommen ser mina reklamerbjudan inser jag att ICA vet mycket mer om sina kunder än någonsin sjukvården. jag inser också att de använder sin data för att förbättra sina processer i detta fall att få mig att handla mer. Men jag har också förstått att de använder en hel del av sina data att se till att affären har det jag behöver handla när jag kommer. Så jag har ju också nytta av det.

Det här med hur vi borde hantera kunskap och data när vi faktiskt har möjlighet att göra det med all vår teknik, är riktigt svårt. Jag blev så glad när jag hittade en krönika igår i SVD: Svaret på humanioras kris av Alexander Borg.

Det finns några som verkligen funderar på vad som händer med världen när vi har tillgång till en nästan obegränsad mängd data. ”Uncharged. Big data as a lens of human culture” är en bok av två unga forskare från Harvard, Erez Aiden och Jeane-Baptiste Michel. I boken beskrivs hur vår utveckling sett ut. Att vi alltid samlat data men att vi nu kan göra det i en helt annan omfattning än tidigare och att vi också, om vi vill och kan göra det på rätt sätt, har möjlighet att använda den på helt annat sätt än tidigare.

Det beskrivs talande hur vi tidigare utgått från att analys av orsak och verkan var det som drev oss framåt. Nu med stora mängder data är det snarast en massa jämförelser och mönster mellan samtidigheter som ger oss kunskap. Om jag förstår krönikan rätt försöker forskarna i sin bok slå ett slag för att vi ska kombinera nya tiders stora tillgång av data med kloka analyser av forskare. De vill se inte bara naturvetenskapliga forskare utan att detta är ett område där även humaniora behövs.

Vi står inför, eller är mitt i, en stor förändring. Den liksom bara sker för många av oss utan att vi riktigt hinner med. I en tidigare artikel förra året beskrivs hur Big data gör om vår värld.

Jag är övertygad om att vi måste se över våra lagar och bestämmelser som styr hur vi använder data i sjukvården, socialtjänsten och skolan. Om vi har det som vi har det nu kommer vi in i ett sent läge när saker hänt sedan länge. Vi kommer fortsätta få larm om försämrade resultat, ökad sjuklighet, förslitningar, missbruk och skador av samhället och vårt sätt att leva. För mig är det självklart att samhällets välfärdssystem måste ha tillgång till bästa data, bästa forskare, klokaste hjärnorna och de största hjärtan. Vi ska utveckla det gemensamma så att alla får del av vår välfärd, vår ökade livskvalitet. De vi gör ska ske med en stark etisk kompass som varnar när korta vinster prioriteras för långsiktiga och när enskilda människor kommer i kläm för systemet eller andras bästa.

I Sydsvenskan fanns nyligen en rapport om hur vi trots all kunskap om värdet av tidiga insatser fortsätter lägga det mesta stödet sent…

644x429(ByMaxScale_TopLeft_Transparent_True_True_Undefined)

 

Tid att läsa och tänka

IMG_1004

Jag har haft en fantastiskt bra vecka i Side i södra Turkiet. De historiska omgivningarna inspirerar. Tänk alla människor som gått här genom århundraden.

I resväskan kom med en stor hög böcker och jag har hunnit läsa och tänka en massa. Bekantat mig med ett nytt begrepp: ”Förmåge-modellen”, ett alternativt sätt att mäta välstånd som inte bara utgår från ekonomiska faktorer. det är en modell för social rättvisa som ser till olika områden i det mänskliga livet. Den tar upp vad som krävs för att ett liv ska anses människovärdigt. Marta C Nussbaum är professor i juridik och etik och har en filosofisk inriktning. I boken Främja förmågor, beskriver hon att det finns tio områden eller tio centrala förmågor som ”en anständig politisk ordning” måste se till att alla medborgare får del av om man ska anse att staten lever upp till att människor kan leva ett värdigt och åtminstone minimalt gott liv.

Alla medborgare måste vara garanterade att nå upp till åtminstone ett tröskelvärde av dessa tio centrala förmågor:

  1. Liv. Att kunna leva till slutet av ett normalt mänsklig livslängd ; inte dö i förtid eller innan tillvaron förlorat all mening.
  2. Fysisk hälsa. Att kunna ha god hälsa, inklusive reproduktiv hälsa, få tillräcklig näring och att ha en fullgod bostad.
  3. Kroppslig integritet. Att kunna röra sig fritt mellan olika platser, att slippa utsättas för våld, inklusive våldtäkt och misshandel i hemmet, att ha möjlighet till sexuell tillfredsställelse och möjlighet att välja i fråga om reproduktion.
  4. Sinnen, fantasi och tanke. Att kunna använda sinnena, fantasin, tanken och förnuftet på ett ”sant mänskligt sätt” som förfinas av nöjaktig utbildning, vilken omfattar men inte begränsas till läskunnighet, grundläggande matematik och vetenskap. Att det finns ett skydd av garanterad yttrandefrihet. Att kunna ha njutbara upplevelser och slippa onödig smärta.
  5. Känslor. Att kunna ha band till yttre företeelser och andra människor att älska dem som älskar och bryr sig om en, att sörja deras frånvaro, generellt  att älska, sörja, uppleva längtan, tacksamhet och berättigad ilska.. Att inte behöva hämmas av rädsla i sin känslomässiga  utveckling.
  6. Praktiskt förnuft. Att kunna bilda sig en uppfattning om vad som är gott och reflektera kritiskt över hur ens liv planeras.
  7. Samhörighet. A. Att kunna leva tillsammans med andra, att delta i olika former av socialt utbyte, att kunna föreställa sig någon annans situation. b. Att ha de sociala förutsättningarna självrespekt och okränkbarhet, att kunna bli behandlad som en värdig varelse med samma människovärde som andra.
  8. Andra arter. Att kunna leva med respekt för och i relation till djur, växter och natur.
  9. Lek. Att kunna skratta, leka och ägna sig åt  fritidsaktiviteter.
  10. Kontroll över den egna miljön. A. Politiskt. Kunna delta i politiska beslut som styr ens liv. B. Materiellt. att kunna inneha egendom och ha äganderätt på samma premisser som andra, att ha rätt att söka arbete som andra. Att tilldelas mänskliga arbetsuppgifter i arbetslivet.

Även detta skakade om mig. Har människor med allvarliga psykiska sjukdomar eller psykiska funktionsnedsättningar tillgång till dessa 10 förmågor i en utsträckning som räcker för att säga att de kommit över tröskelvärdet?

Den här förmåge-modellen tror jag kan bli användbar. Jättespännande om det är som författaren säger att den börjar användas allt mer som komplement till BNP och olika jämlikhetsindex som baseras på ekonomi. Det här ska jag tänka mer på.