Kategoriarkiv: Psykiatrisatsningen

Var 40:e sekund

En människa tar livet av sig var 40:e sekund i värden. Det är WHO:s siffror i deras senaste rapport. Det var en bra artikel i SvD för några dagar sedan där WHO bland annat rapporterade att självmord är ett problem i hela världen – inte bara i väst. Att det är vanligast hos personer över 70 år. Att fler dör i självmord än olyckor och konflikter. Här betonade också att det finns många olika orsaker till självmord. Det var en bra poäng för jag ser en tendens här i Sverige att olika företrädare rycker ut och hävdar vikten av åtgärder mot just den orsak de företräder. Att just den åldersgrupp de arbeter med har de mest alarmerande siffrorna.  Det gör att det kan se ut som om vi är oense om orsaker och vad som ska göras.

Min bild är att det är självmord är ett komplext problem där många aspekter måste beaktas och insatserna måste vara multi-multi. Det är lika viktigt att vi ser unga som gamla. Det finns lika många skeenden och händelser som det finns människor som tar sitt liv. I många fall finns inslag av psykisk och eller kroppslig sjukdom, trauma, kriser, stress, negativa situationer och olyckliga omständigheter.
Självklart måste vi lära oss mer och därför borde vi gemensamt i samhället utreda och följa upp all självmord för att bli bättre på att förebygga.
Självklart ska vi se till att hela samhället kan och vågar prat mer om psykisk hälsa.
Självklart ska vi se till att all vård är tillräckligt bra för att så långt det är möjligt förhindra självmord.
Självklart har vi alla ett ansvar och ingen har patent på lösningen.

Vem samordnar samordnare?

Regeringen utsåg i dag en ny samordnare. Cecilia Grefve blir samordnare för den sociala barn och ungdomsvården. Jag förstår verkligen motivet för det är hög tid att vi gemensamt ser hur den sociala barn och ungdomsvården ska stödjas för en positiv utveckling. Just nu är det mycket körigt att arbeta som socialsekreterare med myndighetsutövning inom socialtjänsten. Många slutar och när personalomsättningen är hög, blir det svårt med kontinuitet. Det är ett jobb som kräver erfarenhet, bra handledning och chefskap. Många som är relativt nyutbildade känner att deras kompetens inte räcker. Samtidigt har kraven på socialtjänsten ökat. De har fått allt mer uppdrag, detaljregleringar och ett ökat tryck med fler anmälningar och fler människor som behöver stöd i en utsatt situation som arbetslöshet eller behov av stöd i integreringen.

Det här är svårt att få ihop. Vi på SKL har i början av sommaren startat en kartläggning som vi ska diskutera mer på fredag denna vecka för att få en gemensam problembild. Utifrån den kan vi sedan lista utmaningarna, fundera på vad som kan göras och vem som kan göra vad.

Vi ser fram emot att träffa regeringens samordnare för att höra vad hon tänker göra. Här behövs alla goda krafter och vi vill sammarbeta med alla parter inklusive fack och organisationer som företräder personer som är i kontakt med socialtjänsten. Även företrädare för skola och hälso- och sjukvård behöver fundera över hur de kan bidra till en bättre arbetssituation för landets socialsekreterare. Det för att göra det bättre för barnen.

Jag kan inte låta bli att fundera över att vi börjar bli många samordnare nu på många olika områden. Undrar om det finns någon på regeringskansliet som har ansvar för att samordna alla samordnare och samordnarinitiativ. Inget jag lär få svar på i valtider.

Sociala investeringar och duktigare doktorer

 

nt 26 junÄven i år kommer sociala investeringar vara aktuella i Almedalen. I senaste numret av Dagens Samhälle finns ett långt reportage om Norrköping och vår temaledare Louise Källbom. Kul att deras arbete uppmärksammas. Intresset för att på olika sätt avsätta pengar, eller öronmärka resurser, för tidiga insatser är stort. En uppskattning säger att det nog är sammanlagt drygt en miljard som avsatts för sociala investeringar. Vi har skickat ut en enkät som ska kartlägga mer noggrant hur satsningarna ser ut och vilket stöd kommunerna behöver. Redan nu innan svarstiden har gått ut har ett par hundra svar inkommit. Det verkar som det upplevs angeläget att svara. I början på hösten hoppas vi kunna redovisa resultatet.

I Dagens Medicin uppmärksammas en annan del av vårt utvecklingsarbete. METIS projektet har tagit fram en kurs kring lagstiftning mm för utlandsstuderande. Vi hoppas att dessa läkare kommer till Sverige och jobbar efter examen. Då är kunskap i svenska lagar och regelverk viktigt. Kul att vi kan erbjuda något som många specialiteter kan ha nytta av. Det verkar som den ökade tillströmningen av blivande psykiatrer, ST-läkare, håller i sig.

bild Tove metis

 

 

 

Ge oss data och analys – inte skäll!

Ibland blir jag trött på Socialstyrelsen.
Det är väl jättebra att de påtalar olika brister, att de uppmärksammar de stora behoven, att de också sett de stora hälsoskillnaderna och våra svårigheter att möta behoven.  Men det är inte avsaknad av eländesbeskrivningar vi lider av, utan brist på konstruktiva lösningar. Socialstyrelsen är en av de myndigheter som har till uppgift att ge kunskapsstöd. De enda som har tillgång till persondata för hela landet och därmed möjligheten att förse kommuner och landsting med data för förbättringsarbete. Vi behöver nu att Socialstyrelsen gör sitt jobb och ger oss det stöd som de hela tiden utlovar att de ska, men inte uppfyller.

Det finns ett antal utlovade kunskapsöversikter, tydligt ställda frågor, som landsting och kommuner fortfarande väntar svar på. Vi har inte fått tillbaka inrapporterade data på ett sätt som är användbart. De data som Socialstyrelsen kom med i sommarens rapport, och som de nu säger sig ha uppdaterat, saknar analyser som ger hjälp till hur vi ska lösa problemen.

Det finns ett stort antal människor som sliter hårt i kommuner och landsting för att förbättra vården. De behöver hjälp och stöd – inte skäll. SKL bedriver en mängd utvecklingsarbeten men saknar ofta en aktiv partner i Socialstyrelsen som praktiskt skulle kunna bidra i utvecklingsarbetet.

Usch, det blev en gnällig krönika när jag egentligen är glad efter en händelserik vecka. Nätverkskonferens i Sundsvall. Jättehäftig förstalinjen kick-off med massor av enheter, arbetsmöte med utvecklingsarbete kring integrerade verksamheter.

Det kommer att ljusna.
Det blir bättre!

 

Hur ska vi använda data på ett bra sätt

big dataFörra veckan, var liksom många andra, mycket händelserik. Många bra samlingar av olika slag där viljan att förbättra samhällets insatser var på topp. Många vill verkligen mycket men hur ska vi veta vad vi ska göra, vad som är bäst för barnen, mest kostnadseffektivt och möjligt att göra med de mänskliga resurser och lagar vi har i Sverige idag?

Vi hade också en rad möten som handlar svårigheter att med gällande lagstiftning kunna samla data och utvärdera nya verktyg och modeller, följa upp de insatser som ges i olika verksamheter. Dagens lagstiftning går verkligen inte i takt med de önskemål som samhället har på att verksamheter ska kunna veta och visa att de ger de insatser de borde.

Samtidigt är vi alla överens om att man ska vara rädd om människors integritet, att vi inta ska samla data som kan ge negativa effekter. De system vi har idag med persondata lagar, olika bestämmelser beroende på om det är Socialtjänst lag eller Hälso- och sjukvårdslag vi vill följa upp.

När jag hemkommen ser mina reklamerbjudan inser jag att ICA vet mycket mer om sina kunder än någonsin sjukvården. jag inser också att de använder sin data för att förbättra sina processer i detta fall att få mig att handla mer. Men jag har också förstått att de använder en hel del av sina data att se till att affären har det jag behöver handla när jag kommer. Så jag har ju också nytta av det.

Det här med hur vi borde hantera kunskap och data när vi faktiskt har möjlighet att göra det med all vår teknik, är riktigt svårt. Jag blev så glad när jag hittade en krönika igår i SVD: Svaret på humanioras kris av Alexander Borg.

Det finns några som verkligen funderar på vad som händer med världen när vi har tillgång till en nästan obegränsad mängd data. ”Uncharged. Big data as a lens of human culture” är en bok av två unga forskare från Harvard, Erez Aiden och Jeane-Baptiste Michel. I boken beskrivs hur vår utveckling sett ut. Att vi alltid samlat data men att vi nu kan göra det i en helt annan omfattning än tidigare och att vi också, om vi vill och kan göra det på rätt sätt, har möjlighet att använda den på helt annat sätt än tidigare.

Det beskrivs talande hur vi tidigare utgått från att analys av orsak och verkan var det som drev oss framåt. Nu med stora mängder data är det snarast en massa jämförelser och mönster mellan samtidigheter som ger oss kunskap. Om jag förstår krönikan rätt försöker forskarna i sin bok slå ett slag för att vi ska kombinera nya tiders stora tillgång av data med kloka analyser av forskare. De vill se inte bara naturvetenskapliga forskare utan att detta är ett område där även humaniora behövs.

Vi står inför, eller är mitt i, en stor förändring. Den liksom bara sker för många av oss utan att vi riktigt hinner med. I en tidigare artikel förra året beskrivs hur Big data gör om vår värld.

Jag är övertygad om att vi måste se över våra lagar och bestämmelser som styr hur vi använder data i sjukvården, socialtjänsten och skolan. Om vi har det som vi har det nu kommer vi in i ett sent läge när saker hänt sedan länge. Vi kommer fortsätta få larm om försämrade resultat, ökad sjuklighet, förslitningar, missbruk och skador av samhället och vårt sätt att leva. För mig är det självklart att samhällets välfärdssystem måste ha tillgång till bästa data, bästa forskare, klokaste hjärnorna och de största hjärtan. Vi ska utveckla det gemensamma så att alla får del av vår välfärd, vår ökade livskvalitet. De vi gör ska ske med en stark etisk kompass som varnar när korta vinster prioriteras för långsiktiga och när enskilda människor kommer i kläm för systemet eller andras bästa.

I Sydsvenskan fanns nyligen en rapport om hur vi trots all kunskap om värdet av tidiga insatser fortsätter lägga det mesta stödet sent…

644x429(ByMaxScale_TopLeft_Transparent_True_True_Undefined)

 

Tillsammans blir vi bättre

Började veckan med två intensiva dagar med ansvariga personer för alla våra olika utvecklingsarbeten inom Psykisk hälsa på SKL och kansliet. Vi ska under 2014 se till att samordna allt utvecklingsarbete så bra så att verksamheter och beslutsfattare ser att det hänger ihop. Att prestationerna inom överenskommelsen som ger stimulansmedel har till uppgift att skjuta på utvecklingstakten och att alla projekt ser till att inspirera och dra utvecklingen framåt. Det ska också bli tydligt att utvecklingsarbetet och de strategier vi använder är som ett stort smörgåsbord där man tar för sig det som passar. Att de olika projekten förstärker varandra, syftar mot samma mål men stöder olika delar eller på olika sätt. För oss som varit med länge och som haft möjlighet att se flera delar samtidigt är det tydligt att det är en helhet men vi tror inte att det är så tydligt för alla.

Vi har också mycket att vinna på att lära av varandra inom satsningen och att se till att förpacka allt nu under 2014 så att det kan leva vidare kommande år. Tänk att vi ständigt får utmana oss själva att se till att återanvända andras kunskap. Konstigt att det är så lätt att hamna i att göra allt, uppfinna allt själv när det är så roligt att samarbeta och lära varandra.

Förstod i går kväll att högsta chefen på SKL Håkan Sörman just nu är i Helsingfors och träffar sina vd kollegor från de andra Nordiska länderna. Han efterfrågade vilka nordiska samarbeten vi har. Kul då att kunna berätta att vi så sent som i förra veckan var i Oslo och träffade danskar, norrmän och finländare för att hitta samarbeten kring barn och unga.

Jag blev också så glad när jag fick en kommentar till bloggen från en person som bor i Sydney sedan 2008.  Han skriver: ”jag  har många närstående som kämpat med sin ”black dog”, och det har fått mig att leta efter liknande initiativ i Sverige, men känner inte till något i stil med Beyond Blue eller Movember. De gör en fantastisk insats för att väcka medvetenhet om depressions- och ångestproblem och jag hoppas att något liknande startas i Sverige. – Anders Liljeqvist, boende i Sydney sedan 2008. Bloggar på http://www.swedesinaustralia.com”. Jag kan svara Anders att vi är i full gång med att översätta självhjälpsprogrammet ”MyCompass” som vi hoppas ska kunna komma i drift under våren.

Så är vi igång igen

2014, ett helt nytt år, inte det minsta begagnat. Fullt av möjligheter och utmaningar. Första arbetsdagen på det nya året känns alltid lite högtidligt. Hur ska det bli? Ett bra år då vi flyttar fram positionerna, tillsammans utvecklar samhället till att bli lite bättre att leva i. Att det blir ökade möjligheter för människor att utvecklas och må bra. Ett år med många konstruktiva diskussioner som får oss att växa och bli klokare. Det är ingen annan som gör det åt oss utan vi måste alla ta ansvar för att utveckla det gemensamma, att verka för långsiktiga lösningar som blir bäst för helheten.   

Året har fått en rykande start med intensiv diskussion om psykiatri och diagnoser efter en krönika i DN. I krönikan lyftes många viktiga diskussionspunkter om hjärna, biologi, samhälle, livssituation och behov av behandling eller samhällsförändring men hela diskussionen gick över styr eftersom artikeln var full av felaktigheter och rena angrepp.  Reaktionerna blev många och intensiva. I Dalarnas tidningar dt , i Expressen. Några av mina kollegor ryckte upp sig ur ledigheten och satte igång att skriva. Stort tack till Annika, Göran och Ylva. På ett dygn hade vi fått till ett svar som publicerades i DN några dagar efter den första krönikan.

På Facebook och Twitter var många aktiva. De flesta efterlyste en klok och saklig diskussion några lät känslorna ta överhanden. Jag är övertygad om att vi behöver en klok och sansad diskussion. Som Karin Bojs skrev i somras behövs förstås diagnoser inom psykiatrin som inom resten av sjukvården. Det vi behöver prata om är att vi idag har vi problem med att både för mycket och för lite diagnoser ställs. Många människor får inte den utredning, diagnos och behandling av sitt psykiatriska tillstånd som de skulle behöva och lider i onödan. I andra fall sätter vi diagnos på det som egentligen är resultat av dålig arbetsmiljö, mobbing, liv i utsatta situationer och där det riktiga vore att ändra på situationen, samhället och inte tro att det är fel på individen. ADHD, depression och en mängd andra psykisk sjukdomar finns och bör behandlas. Psykiska funktionsnedsättningar ska vi anpassa och kompensera för och psykisk ohälsa ska vi se till att det går att leva med och hantera på ett klokt sätt. Det går inte att förneka bort psykisk ohälsa. Ett hälsofrämjande samhälle skapar vi tillsammans.

Det finns en massa lovande aktiviteter att visa på också nu på det nya året. Möjlighet att träffa en skolsköterska alla dagar beskrivs som en viktig rättighet för barn i en debattartikel i Sydsvenskan. Bra utbildning och vikten av att alla barn får lyckas i skolan tas upp av alla partier just nu. Lika så uppmärksammas arbetets betydelse och att full sysselsättning både är hälsofrämjande och skapar bättre ekonomiska förutsättningar. Visst är det mycket elände som sker men också kraftfulla manifestationer mot våld och rasism. Det var så häftigt att vara bland alla tusentals människor i Kärrtorp men det är också uppmuntrande att läsa om alla manifestationer runt om i landet.

I alla våra utvecklingsarbeten på SKL tar vi nya tag. det var många glada miner på kontoret idag. Vi hoppas på massor av positiva resultat under året. Jag tror att om människor känner att de har ansvar och förtroende så växer de. Jag tror att det finns många som vill och kan ta ansvar för en positiv utveckling.

Tillit och tro på varandra och en gemenskap det behöver vi alla.

1560486_711310828913235_227148933_nFyra nya lamm i ladugården.