Kategoriarkiv: Psykiatrisatsningen

Mer än jag vågade tro

Ja, jag erkänner det direkt. Kommuner och landsting har lyckats bättre än jag vågade tro med att klara det krav och prestationer som krävdes för att var godkända och få ta del av de statliga stimulansmedlen 630 miljoner som avsatts för 2013.

Jag hade inte tro nog att förvänta mig att alla landsting och alla kommuner utom 11 skulle uppfylla grundkraven det vill säga har skickat in sina samarbetsöverenskommelser om insatser till personer med psykiska funktionsnedsättningar och har en webb-sida med information till barn och unga. Hela Socialstyrelsens bedömning finns att läsa här och du kan då se vilka prestationer som respektive kommun eller landsting klarat.

I morgon fattar regeringen beslut om fördelningen av pengar utifrån Socialstyrelsens bedömning.

Betyder detta att det blir någon skillnad för personer som behöver vård och stöd? Ja , det är förstås det som är den viktiga frågan. Jag tror inte att vi kan se så mycket av effekterna än men i vissa delar tror jag absolut att det spelar roll. Men det är mycket kvar.

Jag var idag i Sollentuna på samverkansmöte om insatser till barn och unga. Landstinget visade siffror på antalet genomförda ADHD-utredningar och på antalet som väntar på utredning. Antalet utredningar har nästan fyrfaldigats sedan 2007 men ändå täcker det inte behovet. Ingen vet säkert vad detta betyder. Har behovet av utredningar ökat?  Var det ett stort antal barn som inte fick utredning tidigare eller har en ny epidemi utbrutit? Vad händer när barn får en utredning? Blir deras liv bättre, blir det lättare att få extra resurser i skolan?

Samtidigt som jag ser dessa siffror har jag fått ett mail från förtvivlade föräldrar som säger att de inte fätt den hjälp som de som familj behövt och att inte heller deras barn. Kan båda sakerna vara sant på samma gång. Ja troligen. Vi gör mer än någonsin men efterfrågan och behoven är större än någonsin.

 

Vi gillar uppföljning

Idag presenterar Myndigheten för vårdanalys den första rapporten om Psykisk ohälsa satsningen. De konstaterar att 2012 var ett inledande år och resonerar en del kring mål, prestationer och resultat. De är ganska stränga och det är bra. Självklart ska vi tydligt kunna redovisa vad vi gjort, vad det lett till och vad det kostat. Eftersom det handlar om att så gott det går satsa och arbeta långsiktigt så syns inte resultat efter ett år. Vår ekonomiska redovisning påverkas också men kommer att vara tydlig 2014.

För mig så aktualiserar denna rapport att, som överenskommelsen ser ut just nu så kommer vi att avsluta alla projekt på SKL i december 2014. Det närmar sig snabbt.Vi hoppas att alla våra utvecklingsarbeten som är framgångsrika ska kunna övertas och utvecklas vidare av andra. Frågan är bara om det redan 2015 kommer att finnas tillräckligt bra mottagarfunktioner för det nationella arbetet hos våra myndigheter och tillräckligt bra strukturer i kommuner och landsting. Jag känner mig lite osäker. Vi får se.

Just nu jobbar vi intensivt vidare med alla våra utvecklingsspår. jag är just nu i Göteborg tillsammans med Tomas Bokström och Stefan Ackerby och vi pratar sociala investeringar. Möter just nu verkligheten i form av ekonomer och folkhälsostrateger i Västra Götaland. Det visar sig att det är svårt i praktiken. Just därför vi behöver praktiska verkliga goda exempel.

Kommer att tänka på ett citat:

För att bry sig om att städa

måste man finnas i samma värld

som skiten

  Ur Klinisk blick av Pia Dellson

 

Starka färger och mycket uppmärksamhet

Nu är det höst. Starka färger, klart och tydligt, mörka kvällar, kallt och snålblåst, gemenskap framför brasan i värmen. Allt blir tydligare och mer uttalat. Känns som det stämmer med vårt arbete också. Mycket händer, mycket ställs på sin spets.
Vi har påbörjat diskussionerna inför överenskommelse 2014. Inriktningen är att vi ska fortsätta i samma spår som tidigare men förstås lite skarpare, lite bättre och att det får allt mer betydelse för de personer som drabbas av psykisk ohälsa.
De senaste veckorna har för mig präglats först av Nordiska ministerrådets möte i Umeå om Hållbar utveckling. Vi hade förmånen att få ansvara för temat Hälsa och välfärd som vi format mot psykisk hälsa förstås. Det blev riktigt bra. Arne Holte var en av våra dragplåster och han beskrev som vanligt lysande hur viktigt tidiga insatser är.
Den här veckan har det varit mest Bok- och biblioteks mässan som satt avtryck. Vi har tillsammans med ett antal föreningar och organisationer och landsting haft en monter med titeln Psykisk hälsa genom livet. Det kommer otroligt mycket människor och pratar eller hämtar material i montern. I år var 4 året för oss på mässan i den här formen och det är ett tydligt ökat intresse för varje år.

Jag åkte hem lite tidiga från mässan för att vara med i TV-4 Nyhetsmorgon igår om ADHD. Vi pratade om vikten av tidiga insatser, att få hjälp och när det behövs diagnos tidigt. Det var internationell ADHD vecka och därför extra uppmärksamhet

Efter oss i TV soffan kom Riksföreningen Frisk och fri från ätstörningar. De skulle diskutera sitt kampanjgrepp med fejkade Miss Skinny-site. Jag förstod att de fått ganska mycket kritik för sitt sätt att få ut budskapet men också mycket positiv respons. Självklart ska vi diskuta men tråkigt nog förstod jag att de också fått elaka påhopp och rena hot. Det är inte acceptabelt. Här hoppas jag att vi alla sluter upp och stöttar personerna i föreningen.
Jag tror att det generellt är viktigt att vi ser till att frågorna kring psykisk hälsa, ohälsa och psykiatri syns och hörs. Vi ska ta alla chanser att diskutera.

Idag är det seminarium om integrerade verksamheter och stöd till personer med omfattande behov pga psykisk ohälsa. I-nod kallas utvecklingsarbetet och de har nu en hemsida på gång, http://www.i-nod.se Många spännande presentationer idag med de olika armarna i I-nod.

Både spretig och insnöad

Jag tror att det är nödvändigt att vi försöker se helheten, synkronisering av insatserna i skola, socialtjänst, hälso- och sjukvård och att jobba för ökad psykisk hälsa i samhället betyder att vi måste ta ett helhetsgrepp. Samtidigt verkar det vi gör på SKL i Psykisk hälsa satsningen väldigt spretigt. Jag möts av suckar – ”måste du hålla på med så mycket?”, ”det verkar så spretigt och inte riktigt seriöst!”.

För att verkligen driva utvecklingen framåt måste man ofta gå till botten med olika frågor. Ställa sig frågan ”varför det?” ända tills alla bitar är klargjorda och det finns en seriös analys. Då verkar det som vi gör på SKL i psykisk hälsa satsningen väldigt enögt och insnöat. Jag möts av suckar – ”kan du inte se att det också kan finnas andra viktiga frågor?, ”det verkar så insnöat att fokusera så mycket på detta”.

Men måste det vara antingen eller? Går det verkligen inte att vara både fokuserad på detaljer och se helheten. Som mänsklig varelse har vi svårt att göra detta. Vi måste i ögonblicket välja mellan att se ett träd i detalj eller att se den skog alla träden bildar. Men vi kan skifta emellan. Det tror jag att vi som organisation, verksamhet eller projekt också måste göra. Därför är det så bra om vi är en skiftande skara medarbetare. Allt från insnöade nördar och petimetriga byråkrater till karismatiska entreprenörer och pragmatiska handlingsmänniskor. De som kan kombinera flera sorter i sig själva gör det, i övrigt litar vi på att vi som arbetsgäng tillsammans blir en bra helhet.

Det var lite tankar apropå att vi idag måndag den 19 aug har både arbetsplatsmöte och uppstartsträff med alla som har någon sorts uppdrag i Psykiskhälsa satsningen.

Annars ser jag att media har uppmärksammat att det i flera kommuner pågår diskussioner om hur mycket resurser som kommunen är beredd att lägga på extra stöd i skolan, att det är roligt att gå till skolan om man trivs men är förfärligt för det barn eller ungdom som utsätts. Önskar att ingen skulle behöva bli mobbad. Har ni sett facebooksidan Råkoll med Pipping? Det är en sluten grupp som du kan ansöka om medlemskap i.

Många samtal blir det

Torsdag kväll och mer än halva Almedalsveckan har gått. Dert har verit intensiva dagar med många lyckade arrangemang. Psykisk hälsa-kaféet i tisdags gick utmärkt. Passet med Maciej Zaremba som jag var lite pirrig inför blev en mycket positiv upplevelse. Han var så sympatisk och anstängde sig för att det skulle bli ett nyanserat samtal.

I går kväll deltog både Anders Printz och jag i ett mingel som Hjärnkoll var värd för. Härligt att se en blandning av  Hjärnkolls ambasadörer, personer från patient- och brukarföreningar, yrkesföreningar, departement och SKL samtala intensivt med varandra.

Idag har både Anders och jag deltagit i tre seminarier. Först om resultaten av Prio-satsningen och hur patienter/brukare/närståendes delaktighet ska kunna stärkas och ge en skjuts till utvecklingen. Vi pratade om Vårdanalys rapport om patientmakt. Efter seminariet pratade vi om att kanske skulle vi försöka att hitta ett annat ord än patient, heller person, individ.

Därefter följe ett seminarium om ADHD där vi gemensamt konstaterade att vi måste se till att barn och vuxna får utredning, diagnos och behandling när det behövs men att vi ska akta oss för överdiagnostik. För extra stöd behövs ingen diagnos.

Så ett möte om nyinsjuknade i psykos och hur vi ska se till att det finns kunskap, metoder och resurser i landstingen för att verkligen se till att personer med psykos får den bästa vård.

Men vilken hjälp tänker ni ge oss?

Jag blev så glad när jag såg Socialstyrelsens DN-debattartikel om psykisk ohälsa. Äntligen, tänkte jag, har de fattat fullt ut hur stor utmaning detta är för oss alla i samhället. Det har de verkligen i den mycket ambitiösa genomlysning av psykisk ohälsa-siffrorna som de gjort i sin nya rapport. Äntligen kan vi åter få ett helhjärtat stöd från Socialstyrelsen för att driva psykisk-hälsa frågorna tänkte jag, men där vändes min glädje till sorg.
Nej snarare ilska.
Hur kan de ha mage att peka på alla brister i kommuner och landsting och sedan vara nöjda med att de själva inom området lyckats producera ynka två Nationella riktlinjer inom ett område som skulle behöva minst fyra gånger så många? Hur kan de klaga på att det saknas data och statistik inom området utan att nämna att de själva, med ett undermåligt Patientregister (PAR) och brist på insamlade individdata som duger till underlag för förbättringsarbete, är en del i denna bristsituation? Hur vågar de överhuvudtaget sticka ut huvudet och uppmana till krafttag när de själva först lagt ner NU-enheten som var regeringsuppdraget efter Psykiatrisamordningen, och sedan UPP-centrum som var ett annat regeringsuppdrag om att utveckla tidiga insatser för barn och unga med psykisk ohälsa?

Socialstyrelsen skriver att kommuner och landsting fått mycket pengar för att förbättra psykiska ohälsan, men de nämner inte att de själva under den senaste 10 årsperioden fått stora extra anslag av staten för att göra arbeten inom området. Det handlar om 100-tals miljoner. En del av de uppdragen har vi inte sett några som helst resultat av.

Vad är det jag vill se? Jo, ett välutvecklat stöd med inte bara ett par Nationella riktlinjer som omfattar ett par begränsade områden, utan riktlinjer, kunskapssammanställningar och vägledningar som ger ett praktiskt och användbart stöd till verksamheterna. Flera av de vägledningar som kommit på senare tid, och de som är på väg ut från Socialstyrelsen, håller en för låg kvalitet och är inte tillräckligt konkreta för att göra denna nytta. OM Socialstyrelsens alla papper ska göra skillnad för patienter och brukare, måste de tala om vad som är det bästa att göra i olika situationer, och även ge råd om vad som i dag är erfarenhetsmässigt är bäst. Det räcker inte att räkna upp olika lagstiftningar och tala om att det fattas forskningsstöd för att de ska kunna säga vad som är rimligt att göra för att uppnå lagens krav med aktuell tillgänglig kunskap.

Mycket av det som står i artikeln och i rapporten är helt rätt. Psykisk ohälsa, är en av vår tids största utmaningar, primärvården har bristande resurser och kompetens, det är bedrövligt att människor med allvarliga psykiska sjukdomar lever 20 år kortare är vi övriga. Det måste vi göra något åt. Frågan är vad.

Regeringen ger ett rejält stöd till området. Överenskommelsen om psykisk ohälsa mellan Socialdepartementet och Sveriges Kommuner och Landsting gör att flera av de områden som lyfts fram i Socialstyrelsens artikel nu utvecklas åt rätt håll.
Med ett bra stöd från Socialstyrelsen – med statistik och praktiska vägledningar – kan vi sätta ännu högre fart i förbättringsarbetet.

Så min fråga tillbaka till Lars-Erik Holm är: Vad tänker socialstyrelsen göra för att förbättra läget? Finns det hos dig en genuin önskan att se till att det blir bättre för människor som drabbas av psykisk ohälsa så måste du också göra mer.

Kommentar på artikel i SvD

I en debattartikel i Svenska Dagbladet  den 27:e  april beskriver ett antal psykologer hur de upplever förhållandena i barn- och ungdomspsykiatrin. Det är en artikel som måste tas på stort allvar eftersom bilden författarna ger delas av flera, det vet vi genom våra resor i landet. Vi, Ing-Marie Wieselgren och Anders Printz,  psykiatrisamordnarna på SKL och Socialdepartementet, har därför valt att skriva en gemensam kommentar på våra bloggar.
Sammanfattningsvis menar artikelförfattarna att kvaliteten i barn- och ungdomspsykiatrins insatser får stå tillbaka för en styrning som är inriktad på antalet besök samtidigt som köerna växer och första linjen inte fungerar.

Vi representerar SKL respektive staten – två parter som flera år gjort överenskommelser om den förstärkta vårdgaranti som kraftigt har minskat väntetiderna till ett första besök respektive påbörjad utredning eller behandling de senaste åren. Det har vi gjort eftersom vi är övertygade om att tillgänglighet är ett viktigt kvalitetsmått särskilt för barn och ungdomar. Vårdgarantin syftar till att t.ex. en förälder som är orolig för sin tonåring som ligger håglös på sängen hela dagarna och inte kommer iväg till skolan, ska inte få svaret att det är fyra månaders väntetid. Fyra månader innebär att hela skolterminen försvinner, pressen i familjen ökar, syskonen mår dåligt och kontakten med kamraterna minskar.

Den minskning av väntetiderna som skett i många landsting har därför varit av stor betydelse. En viktig orsak till minskningen är de statliga medel som tillförts. Men framförallt beror det på det hårda arbete som gjorts av medarbetarna i barn- och ungdomspsykiatrin. Nu har vi alla ett ansvar för att vidmakthålla de framgångar som har gjorts men också för att säkerställa att BUP får rimliga förutsättningar att klara sitt uppdrag.

Vi delar nämligen artikelförfattarnas uppfattning att ensidiga krav på den specialiserade vården som inte har sin motsvarighet på andra områden, leder snett. Därför är det i årets överenskommelse inte tillräckligt att landsting klarar vårdgarantin. Landstingen måste också säkerställa att det är klart vem som ska vara första linjen och informera barn, ungdomar och deras familjer vart de ska vända sig också med lättare psykisk ohälsa. Det går inte att säga att primärvården är första linjen om man inte kan berätta för medborgarna vad det betyder och vart de ska vända sig.

Vi tar också det artikelförfattarna säger om den administrativa bördan i vården på stort allvar. Uppföljningar av insatsernas resultat är nödvändiga och att förståelsen för det har ökat de senaste åren är av godo. Vi måste alltid försäkra oss om att insatserna bygger på aktuell kunskap och att de ges av personer med rätt kompetens för uppgiften. Men om man inte vet var siffrorna man rapporterar tar vägen, om de aldrig återkopplas och om några riktiga kvalitetsdiskussioner aldrig förs, blir uppföljningen inte bara meningslös, utan också extremt betungande.

Psynkprojektet, som drivs av SKL med statliga medel, syftar bland annat till att utveckla modeller där resurserna används mera effektivt och där hela samhället tar ansvar för ungas psykiska hälsa, inte bara barn- och ungdomspsykiatrin.

Men den utveckling som krävs är inte något som kan göras i en handvändning. Regeringens och SKL:s samarbete på psykiatrins område handlar om att ge långsiktiga förutsättningar för kvalitetsförbättringar där relevanta uppföljningsvariabler är en viktig del.

Vi välkomnar en diskussion om huruvida det som görs är rätt. Visst förstår vi vikten av att landstingen ifrågasätter om allt det som mäts är nödvändigt, om det verkligen speglar det som är kvalitet för barnen och deras familjer. Samtidigt är det viktigt att vården är jämlik och att resurserna används effektivt vilket kräver styrning liksom i alla andra organisationer.

Det är en svår balansgång. Vi är glada för den diskussion som startats genom artikeln i Svenska Dagbladet.