Kategoriarkiv: Självskadeprojektet

Avancerad vård vid självskador

Nu har frågan om hur vi gör med patienter med självskadebeteende åter kommit i fokus. Det har under de senaste åren ofta varit reportage om framför allt flickor med självskadebeteende som vårdas i rättspsykiatrin. Rubrikerna har varit braskande och psykiatrin upplevt att uppmärksamheten kring frågan blivit svår att hantera. Nyheten från Växjö här om dagen att de kommer sluta med sina nationella platser inom rättspsykiatrin kom som en logisk följd av de diskussioner som pågår. Frågan är vad lösningen blir. Nedan beskriver jag min bild av den process som pågår.

Hur ska vi säkra upp att det finns en riktigt bra vård för personer med självskadeproblematik? Utmaningarna är flera inom området och inget är viktigare än det andra. För mig är det viktigt att vi utvecklar bra tidiga insatser som gör att vi förhindrar att onda cirklar etableras. Att bemötande, stöd och behandling är riktigt bra i ett tidigt skede tror jag spelar roll för att minska behovet av sena insatser. Samtidigt tror jag att det är så, att även när vi gör det bästa vi kan med aktuell kunskap så kommer några, säkert färre än nu, men fortfarande några kommer att utveckla tillstånd med behov av intensiva, högspecialiserade insatser.

Under hela Självskadeprojektets tid har frågan om hur vi i Sverige ska kunna motsvara behovet av högspecialiserad vård för personer med behov av insatser för att skydda dem för att skada sig själva. I alla landsting och kommuner finns det nu och då personer som befinner sig i en situation där det behövs vård som effektivt kan förhindra negativa händelser och rädda liv. Under de senaste åren har vi i för de svåraste fallen använt platser inom Rättspsykiatrin. Min bild är att det varit Rättspsykiatrin som tagit på sig det uppdraget därför att de varit de som haft vårdresurser som kunnat klara den säkerhet som krävs. Akut är det självklart viktigast att rädda liv men i ett längre perspektiv räcker det inte med att kunna förhindra att någon skadar sig utan då krävs det ett vårdinnehåll som ger möjlighet för personen att återhämta sig, att tillfriskna och få ett bra liv.

I starten av Självskadeprojektet fanns frågan om nationella specialenheter på bordet men experterna som deltog kände sig mycket tveksamma till om det var rätt att göra specialenheter. Man ville först få en bild av området, förekomst och samla aktuell kunskap och erfarenheter. Strategin blev sedan att börja med tidiga insatser, med utbildningar och metodstöd för insatser i öppenvård.

I våras var vi framme vid det läge då majoriteten av de som deltar i vårt arbete såg att vi måste hitta en gemensam lösning för heldygnsplatser. Samtidigt har Växjö som är den enda klinik som tagit emot personer med behov av speciella insatser för självskadebeteende signalerat att de vill hitta en annan lösning än den avdelning de haft i på sin rättspsykiatriska klinik. Inte för att de varit missnöjda med sin vård utan tvärt om de rapporterar att de haft bra resultat av sin vård utan för att det inte gett en bra bild att organisatoriskt finnas i Rättspsykiatrin.

Efter ett möte i våras skapades en arbetsgrupp som skriver ner slutsatserna som hittills dragits och ger ett första förslag till en beskrivning av innehållet som borde tillhandahållas på nationella enheter. En annan grupp tar fram ett underlag med olika förslag på hur detta kan organiseras och finansieringsmodell för deltagande landsting och kommuner. Förslagen kommer att presenteras i slutat av september för berörda nätverk och beslutsfattare. I nästa steg hoppas vi att hälso- och sjukvårdsdirektörer kan ge en rekommendation till landstingsdirektörer och politiker som i sin tur kan besluta om och hur man vill organisera högspecialiserad psykiatrisk vård inom detta område. Som bilden ser ut just nu tror vi det behöver finnas ett par olika enheter placerade i olika landsting och olika delar av landet. Erfarenheterna från Växjö och Sundsvall som tidigare bedrivit liknande vård liksom erfarenheterna från de lokala lösningar som finns i landstingen tas till vara. Synpunkter från vårdgrannar och självklart från patient, närstående och brukarorganisationer liksom från personer med egen erfarenhet av aktuell typ av vård är en viktig kunskapskälla. Innan några beslut tas kommer förslagen att diskuteras brett.

I nuläget finns inga beslut tagna kring vilka landsting eller enheter som kan bli aktuella utförare av dessa vårdenheter. Många förutsättningar som lokaler, personal med rätt kompetens i tillräcklig mängd, närhet till andra vårdinsatser med mera måste vara uppfyllda. Eftersom vi befinner oss i ett så tidigt stadie av planeringen har arbetsgrupperna inte presenterat några tänkbara alternativ och inte haft en dialog på den nivån med något landsting. Kronoberg kan mycket väl vara ett alternativ eftersom de har erfarenhet och personal. Flera andra landsting kan också vara aktuella.

Arbetsgruppen som fokuserar på bra innehåll kommer också att fundera över hur man säkerställer hög kvalitet. Oavsett typ av finansieringsmodell kommer många aktörer vara intresserade av en bra uppfölning

I slutet av förra veckan hade Ekot nyheten att Växjö kommer sluta ta emot personer med självskadeproblem från andra kliniker. Det gjorde att jag idag blev åter intervjuad av Uppdrag Granskning. I början av sommaren påbörjades inspelningen av material till ett program som ska sändas den 24 sept. Jag kunde förstås inte svara på frågor om Växjö. Däremot sa jag att utskrivning och hemtagning till egna landsting kommer att ske i ordnade former och att bra vård kommer att ordnas i de egna landstingen.

Sista ordet lär inte vara sagt idenna fråga.

Till sist:
Ja, jag tycker att det är bra att vi pratar öppet om detta. Vi måste våga stå för att det finns svåra frågor med osäkra svar, att tvång i alla former är allvarliga ingrepp i människors liv, att psykiska tillstånd kan vara livshotande. Alla måste få vara med och diskutera detta även om det blir svårt ibland och innebär kritik.

Självklart en investering

Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör i SvD skrev i en krönika igår: ”Förlåt om jag blir lite emotionell i argumentationen, men möjligheten att ta en tidig kostnad med effekten att individen får en rimlig chans, kan man betrakta det på annat sätt än som ett enormt framsteg för vårt samhälles människovärde? …
… Dessutom: att betrakta och beskriva barn som en kostnad inom det offentliga beslutsfattandet är att göra blickfånget snävt. Man behöver inte hemfalla åt alltför stor känslosamhet. De rationella argumenten är fullt tillräckliga.”

Varje person som säger detta officiellt bidrar till att vi kommer lite närmare ett mer strategiskt sätt att utforma vår välfärd. Samtidigt vet vi väl att det är svårare än vi tror att lyckas med omställningen till tidiga kostnadseffektivare och mänskligt vinnande strategier. Förra veckan var vi i Hedemora och påbörjade arbetet med att aktivt och mycket konkret titta på hur man gör om man inte har några pengar att frigöra till en Social investeringsfond. Mycket spännande ska det bli. Troligen måste man bli än mer noga med hur man följer upp, att man får med alla i alla verksamheter och att man väljer rätt metoder. Tack Hedemora för att vi får vara med.

Idag spännande dag om Självskadebeteende. Många mycket kunniga föreläsare. Så om du tittar på detta seminarium får du veta vad den aktuella forskningen säger, vad vi gör i Sverige och hur personer med egen erfarenhet ser på samhällets insatser. Vi riktar oss idag till elevhälsan i första hand och salen är full med flera hundra och många sitter hemma vid datorn. Kul att webbsidan Elevhälsan uppmärksammar oss och innehållet i konferensen.

Vi webbsänder som vanligt och filmen finns om några dagar för eftertitt info på www.skl.se/psynk

 

Oerhört svårt

Vård till personer med ett allvarligt tillstånd med svår ångest och självskadande är oerhört svårt. Fallet Nora som beskrivs i en tvådelad dokumentär i Sveriges Radios P1 visar hur svårt och destruktivt det kan bli. Med facit i hand kan vi se att det gick fel på så många punkter under vägen. Sammantaget har samhällets olika instutioner svikit, eller inte förmått ge, rätt insatser. I media blir allt svart eller vitt. Många människor riskerar att fara onödigt illa av rapporteringen. Dramaturgin kräver offer. Samtidigt måste vi våga ta diskussionen. Vi måste våga erkänna våra tillkortakommanden.

Vården av människor med självskadeproblematik är inte tillräckligt bra. Det saknas forskning och kunskap för att vi i alla olika lägen ska veta vad som är bäst att göra. Det finns olika skolor om hur behandlingen ska gå till. En del har visst forskningsstöd andra saknar helt vetenskaplig prövning och en del kan vi nog på goda grunder säga är mindre lämpliga att använda.

Vi är överens om att tidiga insatser och förebyggande arbete är att föredra, vård i öppna former är bättre än inläggning på sjukhus. Vi är mindre överens om vad innehållet i de öppna insatserna ska vara och vem som har huvudansvar för vad. Den kunskap om bemötande och behandling som finns är inte tillräckligt spridd och i många lägen känner sig både socialarbetare och vårdpersonal osäkra. Osäkerhetskänslor, frustration och känsla av otillräcklighet hos personal är negativt och riskerar sprida sig till den hjälpsökande.

Jag är övertygad om att bemötande och relationen mellan den hjälpsökande och den som i sitt jobb ska ge hjälp och stöd är oerhört viktig. Vi måste orka och kunna lyssna på personen själv, skapa os en helhetsbild och möta varje människa just där hon eller han befinner sig, om vi ska få till en bra och effektiv vård- eller stödinsats.

Vård generellt sett ska inte vara villkorad. Vård eller utebliven vård ska inte vara ett straff. (Rättspsykiatrisk vård som en påföljd utdömd av en domstol är ett märkligt undantag). Ramar och begränsningar är något man ska komma överens om i ett lugnt läge, i gemensamma samordningsträffar där personen själv är huvudperson och alla viktiga personer är med.

Bra bemötande och ett positivt mänskligt möte med en person som är i akut kris, har kraftig ångest, svår psykos eller är uppvarvad och agiterad är svårt. Det kräver kunskap, träning och personliga färdigheter som bara en del människor kan tillägna sig. Det gäller alltså att vi har gett alla en bra grundutbildning och att vi har vissa personer som är specialutbildade och som är våra experter som vi kan ta hjälp av i de riktigt komplicerade situationerna.

Det finns inga svåra människor men elakartade sjukdomstillstånd och olidliga och näst intill omöjliga situationer.

Historien om Nora i P1 SR måste vi ta till oss och försöka förhindra upprepande av. Sverigesradio

Det finns kunskap som betonar vikten av bra bemötande och som visar att vissa behandlingsformer har visst forskningsstöd. På följande hemsida finns beskrivning av det nationella självskadeprojekt som finns och där finns den kunskapssammanställning som togs fram förra året.

Självskadeprojekt