Kategoriarkiv: Slutenvård

Avancerad vård vid självskador

Nu har frågan om hur vi gör med patienter med självskadebeteende åter kommit i fokus. Det har under de senaste åren ofta varit reportage om framför allt flickor med självskadebeteende som vårdas i rättspsykiatrin. Rubrikerna har varit braskande och psykiatrin upplevt att uppmärksamheten kring frågan blivit svår att hantera. Nyheten från Växjö här om dagen att de kommer sluta med sina nationella platser inom rättspsykiatrin kom som en logisk följd av de diskussioner som pågår. Frågan är vad lösningen blir. Nedan beskriver jag min bild av den process som pågår.

Hur ska vi säkra upp att det finns en riktigt bra vård för personer med självskadeproblematik? Utmaningarna är flera inom området och inget är viktigare än det andra. För mig är det viktigt att vi utvecklar bra tidiga insatser som gör att vi förhindrar att onda cirklar etableras. Att bemötande, stöd och behandling är riktigt bra i ett tidigt skede tror jag spelar roll för att minska behovet av sena insatser. Samtidigt tror jag att det är så, att även när vi gör det bästa vi kan med aktuell kunskap så kommer några, säkert färre än nu, men fortfarande några kommer att utveckla tillstånd med behov av intensiva, högspecialiserade insatser.

Under hela Självskadeprojektets tid har frågan om hur vi i Sverige ska kunna motsvara behovet av högspecialiserad vård för personer med behov av insatser för att skydda dem för att skada sig själva. I alla landsting och kommuner finns det nu och då personer som befinner sig i en situation där det behövs vård som effektivt kan förhindra negativa händelser och rädda liv. Under de senaste åren har vi i för de svåraste fallen använt platser inom Rättspsykiatrin. Min bild är att det varit Rättspsykiatrin som tagit på sig det uppdraget därför att de varit de som haft vårdresurser som kunnat klara den säkerhet som krävs. Akut är det självklart viktigast att rädda liv men i ett längre perspektiv räcker det inte med att kunna förhindra att någon skadar sig utan då krävs det ett vårdinnehåll som ger möjlighet för personen att återhämta sig, att tillfriskna och få ett bra liv.

I starten av Självskadeprojektet fanns frågan om nationella specialenheter på bordet men experterna som deltog kände sig mycket tveksamma till om det var rätt att göra specialenheter. Man ville först få en bild av området, förekomst och samla aktuell kunskap och erfarenheter. Strategin blev sedan att börja med tidiga insatser, med utbildningar och metodstöd för insatser i öppenvård.

I våras var vi framme vid det läge då majoriteten av de som deltar i vårt arbete såg att vi måste hitta en gemensam lösning för heldygnsplatser. Samtidigt har Växjö som är den enda klinik som tagit emot personer med behov av speciella insatser för självskadebeteende signalerat att de vill hitta en annan lösning än den avdelning de haft i på sin rättspsykiatriska klinik. Inte för att de varit missnöjda med sin vård utan tvärt om de rapporterar att de haft bra resultat av sin vård utan för att det inte gett en bra bild att organisatoriskt finnas i Rättspsykiatrin.

Efter ett möte i våras skapades en arbetsgrupp som skriver ner slutsatserna som hittills dragits och ger ett första förslag till en beskrivning av innehållet som borde tillhandahållas på nationella enheter. En annan grupp tar fram ett underlag med olika förslag på hur detta kan organiseras och finansieringsmodell för deltagande landsting och kommuner. Förslagen kommer att presenteras i slutat av september för berörda nätverk och beslutsfattare. I nästa steg hoppas vi att hälso- och sjukvårdsdirektörer kan ge en rekommendation till landstingsdirektörer och politiker som i sin tur kan besluta om och hur man vill organisera högspecialiserad psykiatrisk vård inom detta område. Som bilden ser ut just nu tror vi det behöver finnas ett par olika enheter placerade i olika landsting och olika delar av landet. Erfarenheterna från Växjö och Sundsvall som tidigare bedrivit liknande vård liksom erfarenheterna från de lokala lösningar som finns i landstingen tas till vara. Synpunkter från vårdgrannar och självklart från patient, närstående och brukarorganisationer liksom från personer med egen erfarenhet av aktuell typ av vård är en viktig kunskapskälla. Innan några beslut tas kommer förslagen att diskuteras brett.

I nuläget finns inga beslut tagna kring vilka landsting eller enheter som kan bli aktuella utförare av dessa vårdenheter. Många förutsättningar som lokaler, personal med rätt kompetens i tillräcklig mängd, närhet till andra vårdinsatser med mera måste vara uppfyllda. Eftersom vi befinner oss i ett så tidigt stadie av planeringen har arbetsgrupperna inte presenterat några tänkbara alternativ och inte haft en dialog på den nivån med något landsting. Kronoberg kan mycket väl vara ett alternativ eftersom de har erfarenhet och personal. Flera andra landsting kan också vara aktuella.

Arbetsgruppen som fokuserar på bra innehåll kommer också att fundera över hur man säkerställer hög kvalitet. Oavsett typ av finansieringsmodell kommer många aktörer vara intresserade av en bra uppfölning

I slutet av förra veckan hade Ekot nyheten att Växjö kommer sluta ta emot personer med självskadeproblem från andra kliniker. Det gjorde att jag idag blev åter intervjuad av Uppdrag Granskning. I början av sommaren påbörjades inspelningen av material till ett program som ska sändas den 24 sept. Jag kunde förstås inte svara på frågor om Växjö. Däremot sa jag att utskrivning och hemtagning till egna landsting kommer att ske i ordnade former och att bra vård kommer att ordnas i de egna landstingen.

Sista ordet lär inte vara sagt idenna fråga.

Till sist:
Ja, jag tycker att det är bra att vi pratar öppet om detta. Vi måste våga stå för att det finns svåra frågor med osäkra svar, att tvång i alla former är allvarliga ingrepp i människors liv, att psykiska tillstånd kan vara livshotande. Alla måste få vara med och diskutera detta även om det blir svårt ibland och innebär kritik.

Omskakad och rörd

Jag har ägnat en del av semestern åt att läsa Dan Josefssons nyutkomna bok: ”Mannen som slutade ljuga om”, berättelsen om Sture Bergvall och kvinnan som skapade Thomas Quick. Den är riktigt bra skriven och de dryga 500 hundra sidorna går fort. Det är lite som  en thriller. Man vill veta vad som händer sedan. Hans beskrivning av skeendena verkar trovärdig och det visar att det var så mycket, så många gånger, som gick så fel. Dan Josefsson försöker förstå. Visst, han hittar en del förklaringar i stark tro på en psykologisk förklaringsmodell, i grupptryck, i längtan efter att vara betydelsefull och så vidare. Men ändå. Det är omskakande att tänka sig att våra system inte är stabilare än så. Att en hel rättsapparat kan hamna så snett. För mig är det ändå mest omskakande att vården kan hamna så fel. Det går inte att bortförklara att såväl läkemedelsbehandling som psykoterapi utfördes helt felaktigt. Hur speciell, manipulativ och driftig en patient än är, ska han eller hon aldrig behöva råka ut för det som Sture Bergvall gjort.

Jag kan inte se att vi, psykiatrisverige, kan göra på något annat sätt än att ta till oss detta. Fundera över om det finns fler tokigheter vi håller på med. Vi måste skapa en öppenhet som gör att det vi gör med människor, särskilt under tvångsvård, men alltid i lägen där den enskilda människan befinner sig i underläge, blir synligt och kan stoppas när det går snett. Vi måste räkna med att det inte alltid blir rätt, att människor i sin iver att hjälpa kan kränka trots goda intentioner. Vi måste hjälpas åt att genom uppföljning och jämförelser så snabbt det går se när insatser gör skada. All medicinsk utveckling har varit kantad av negativa bieffekter ända sedan åderlåtning och laxerkurer. Vi minns onödiga magsårsoperationer, lobotomi, långvarigt sängläge, generös antibiotika behandling, spädbarn på mage som ökade plötslig spädbarnsdödligheten osv. Varken medicin, psykologi eller socialt arbete är fria från biverkningar och vårdskador. När det gäller läkemedelsbehandling finns tydliga riktlinjer och förskrivningsråd för de flesta tillstånd så där är det relativt enkelt att skärpa upp praxis. Det är kanske det första vi behöver göra: ett gemensamt krafttag för att se över hur vi använder läkemedel idag, överbehandling, under- och felbehandling.

Jag hoppas att riktigt många orkar läsa boken och också orkar delta i en öppen diskussion om hur vi ska förbättra våra vård och stödinsatser. Vi måste kunna se varandra i ögonen om 20 år och Quick-fallet förde det goda med sig att vi blev mycket noggrannare med att kontrollera att allt vi gör bygger på bästa möjliga kunskap och att all tvångsvård bedöms av många oberoende experter.

Den tvingar i varje fall mig till eftertanke…

IMG_1057

Rättspsykiatri är ett svårt och komplicerat ämne och nästan omöjligt att förklara enkelt i TV. Det kände jag mycket tydligt i kvällens Agenda. Samtidigt är det mycket viktigt att rättssäkerhet, vårdkvalitet, ekonomi och hela organisationen/systemet liksom lagstiftningen diskuteras. Det finns mycket som skulle behöva fungera mycket bättre än idag. I media just nu diskuterar vi flera frågor på samma gång vilket inte gör det hela lättare att förstå. Jag ska försöka lite kort förklara var jag står i de olika frågorna.

1. Om vi börjar med vårdfrågan. Vad ska man göra när patient och sjukvård inte är överens? Om förtroendet mellan patient och vården inte är bra brukar det inte bli någon bra vård. För mig är det självklart att patienter som vårdas för ett psykiatriskt tillstånd har samma rätt som patienter med en kroppslig sjukdom att få så kallad second opinion, det vill säga en förnyad bedömning hos en annan läkare eller annan vårdverksamhet. Det finns i Hälso- och sjukvårdslagen som är den grundläggande lagstiftning som gäller även den som är inlagd enligt ex lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT. Om personen dessutom vårdas i tvångsvård, enligt LPT eller LRV (lagen om rättspsykiatrisk vård), är det ännu viktigare att vi är frikostiga med förnyade bedömningar eller att ta in andra experter för att ge råd och ny kunskap. Vård som vi tvingar människor till, vård som man inte själv kan välja måste vara av högsta kvalitet.
Dessutom är ett gott samarbete, en förtroendefull relation, nödvändigt för att få ett bra resultat och en förutsättning för en effektiv rehabiliteringsprocess. Det betyder att om det blir konflikt, saknas förtroende eller på annat sätt kör ihop sig mellan patient och vårdföreträdare, så är det naturliga att man ber någon annan vårdgivare att ta över. Det gäller oavsett specialitet. Jag förstår inte varför man tvekar att ge en förnyad bedömning när någon vårdats länge. Om en kollega kan komma med nya infallsvinklar som ger bättre vårdresultat har man på nolltid sparat in stora kostnader och mycket lidande.

Jag ska försöka skaffa mig en bättre bild på hur vanligt det är att man ger möjlighet till, och hur ofta patienter utnyttjar, second opinion.

2. I TV inslaget framförde en professor i rättspsykiatri att han misstänkte att vissa landsting vårdar patienter onödigt länge i rättspsykiatrin om det är en patient från ett annat landsting. Det skulle i så fall handla om patienter som kommer från kriminalvården och som skulle kunnat skickats tillbaka till fängelset tidigare eller patienter som skulle kunnat transporterats tidigare till sitt hemlandsting.
Om det förekommer att patienter ”hålls kvar i rättspsykiatrisk vård” för att en klinik vill tjäna pengar på att ett annat landsting ska betala för ”onödig vård” vill jag tro att alla landstingsledningar omedelbart säger att så får det inte gå till. Jag tar också för givet att vi alla tar avstånd från att patienter i det egna landstinget får sämre vård än om det  är en utomlänspatient som något annat landsting betalar för. Jag antar att alla landstingsledningar vill att vi ska ha ett förtroendefullt samarbete där vi kan lita på att vi inte lurar varandra.

3. Vår nuvarande lagstiftning där rättspsykiatrisk vård både är vård och en påföljd, innebär problem. Systemet gör att det i vissa fall blir orimligt stora skillnader om du får påföljden fängelse eller rättspsykiatrisk vård. En person i kriminalvården friges vi strafftidens slut, oavsett om det finns risk för återfall eller inte. För den som vårdas i Rättspsykiatrin gäller ofta att även sociala förhållanden och risken för återfall ligger till grund för beslut om utskrivning. Det förslag som kom först från Psykiatrilagsutredningen och som byggde på ett tidigare utredningsförslag, Psykansvarskommittén. I nuläget verkar det som om det inte blir någon större lagändring, vilket jag tror är synd. Det finns en rädsla för att det nya systemet skulle innebära att många människor skulle låsas in långa tider i särskilda skyddsåtgärder men just det problemet att människor kan bli kvar i många år trots att de man gjort var ett ringa brott. Redan idag ställs mycket större krav på den som ska skrivas ut från Rättspsykiatrin än vad många tror, och större krav än vad som ställs på kriminalvårdens klienter.

4. Om vi tycker att det är viktigt med likvärdig vård när vården är frivillig så måste det gälla i än högre grad för vård vi tvingar människor till. Jag vet att det finns mycket vi kan förbättra i heldygnsvården, både rättspsykiatri och allmänpsykiatri. Vårt utvecklingsarbete med ”Bättre vård, mindre tvång”, där vi nu haft med mer än 150 enheter, visar att det finns mycket som kan förbättras med enkla medel. Sedan finns det en hel del som kommer kräva mer omfattande förändringsarbete. Både enkla och svåra förbättringar måste vi göra.

5. Är Rättspsykiatrin rättssäker? Ja för det mesta skulle jag säga men även här kan det bli bättre. Om en patient råkar ut för en dålig doktor, en dålig advokat och en domstol som inte gör ett bra jobb då är inte systemet säkrare än att det kan bli fel. Alltså kan det finnas anledning att se över systemen och lagstiftningen. Detta talar också för att patienten ska ha möjlighet att inte bara överklaga intagning och om personen ska fortsätta vårdas, utan även ha rätt att få en förnyad bedömning av innehållet i vården. Här kan behövas åtgärder som tillförsäkrar även den som inte orkar driva sin egen fråga hjälp med detta.
Även domstolarnas sätt att döma, förvaltningsdomstolarnas sätt att hantera förlängningar av vård och överklaganden måste vara likvärdiga. Eftersom domstolarna är fristående kan även deras arbetssätt och bedömningar skifta. Självklart måste alla förvaltningsdomstolar se till att ha riktigt duktiga expertläkare till sitt förfogande som verkligen träffar patienterna.

Det finns en del som talar för att man åter skulle försöka få Rättspsykiatrin att bli statlig. Visst kan det finnas vissa fördelar men jag tror att vi måste tänka till ordentligt vilka nackdelar det kan innebära.

Förhoppningsvis fortsätter diskussionerna. Jag vet att det troligen kommer tas upp några frågor som är delar av Psykiatrilagsutredningens förslag och att det troligen handlar om elektronisk kommunikation och om tvångsåtgärder. det är bättre än inget.

Men vilken hjälp tänker ni ge oss?

Jag blev så glad när jag såg Socialstyrelsens DN-debattartikel om psykisk ohälsa. Äntligen, tänkte jag, har de fattat fullt ut hur stor utmaning detta är för oss alla i samhället. Det har de verkligen i den mycket ambitiösa genomlysning av psykisk ohälsa-siffrorna som de gjort i sin nya rapport. Äntligen kan vi åter få ett helhjärtat stöd från Socialstyrelsen för att driva psykisk-hälsa frågorna tänkte jag, men där vändes min glädje till sorg.
Nej snarare ilska.
Hur kan de ha mage att peka på alla brister i kommuner och landsting och sedan vara nöjda med att de själva inom området lyckats producera ynka två Nationella riktlinjer inom ett område som skulle behöva minst fyra gånger så många? Hur kan de klaga på att det saknas data och statistik inom området utan att nämna att de själva, med ett undermåligt Patientregister (PAR) och brist på insamlade individdata som duger till underlag för förbättringsarbete, är en del i denna bristsituation? Hur vågar de överhuvudtaget sticka ut huvudet och uppmana till krafttag när de själva först lagt ner NU-enheten som var regeringsuppdraget efter Psykiatrisamordningen, och sedan UPP-centrum som var ett annat regeringsuppdrag om att utveckla tidiga insatser för barn och unga med psykisk ohälsa?

Socialstyrelsen skriver att kommuner och landsting fått mycket pengar för att förbättra psykiska ohälsan, men de nämner inte att de själva under den senaste 10 årsperioden fått stora extra anslag av staten för att göra arbeten inom området. Det handlar om 100-tals miljoner. En del av de uppdragen har vi inte sett några som helst resultat av.

Vad är det jag vill se? Jo, ett välutvecklat stöd med inte bara ett par Nationella riktlinjer som omfattar ett par begränsade områden, utan riktlinjer, kunskapssammanställningar och vägledningar som ger ett praktiskt och användbart stöd till verksamheterna. Flera av de vägledningar som kommit på senare tid, och de som är på väg ut från Socialstyrelsen, håller en för låg kvalitet och är inte tillräckligt konkreta för att göra denna nytta. OM Socialstyrelsens alla papper ska göra skillnad för patienter och brukare, måste de tala om vad som är det bästa att göra i olika situationer, och även ge råd om vad som i dag är erfarenhetsmässigt är bäst. Det räcker inte att räkna upp olika lagstiftningar och tala om att det fattas forskningsstöd för att de ska kunna säga vad som är rimligt att göra för att uppnå lagens krav med aktuell tillgänglig kunskap.

Mycket av det som står i artikeln och i rapporten är helt rätt. Psykisk ohälsa, är en av vår tids största utmaningar, primärvården har bristande resurser och kompetens, det är bedrövligt att människor med allvarliga psykiska sjukdomar lever 20 år kortare är vi övriga. Det måste vi göra något åt. Frågan är vad.

Regeringen ger ett rejält stöd till området. Överenskommelsen om psykisk ohälsa mellan Socialdepartementet och Sveriges Kommuner och Landsting gör att flera av de områden som lyfts fram i Socialstyrelsens artikel nu utvecklas åt rätt håll.
Med ett bra stöd från Socialstyrelsen – med statistik och praktiska vägledningar – kan vi sätta ännu högre fart i förbättringsarbetet.

Så min fråga tillbaka till Lars-Erik Holm är: Vad tänker socialstyrelsen göra för att förbättra läget? Finns det hos dig en genuin önskan att se till att det blir bättre för människor som drabbas av psykisk ohälsa så måste du också göra mer.

God fortsättning på det nya året!

Alla årskrönikor i media inspirerar mig till att göra en egen. Vad har hänt och inte hänt under 2012 inom psykiskhälsa-området?

För mig själv och mina medarbetare på SKL präglades januari 2012 mycket av avslutning av modellområdesprojektet. Vi hade vår stora slutkonferens den 19 jan, Slutkonferens Rival . Vi ägnade mycket tid åt att samla erfarenheter från de tidigare tre årens arbete och la sista handen vid slutrapporten, Slutrapport. Samtidigt hade vi redan startat upp det efterföljande projektet som kallas Psynk. Så snurrade ett virvlande intensivt 2012 igång med massor av möten runt om i landet. Vi har deltagit i alla möjliga olika sammanhang, radio, TV, politikermöten, möten för skol-, socialtjänst- , hälso- och sjukvårdspersonal, för allmänhet och i stort och smått. Resorna har inte blivit färre samtidigt som vi märker ett allt större intresse för våra webbtv-sända arrangemang, stormöten om allt från elevhälsa till individuella planer. Vi har många tittare i direktsändning men också många tittare i efterskott. En slutsats är att intresset för barn och ungas psykiska hälsa är stort men självklart så här i årets slutspurt funderar jag på vilken roll det spelar? Har SKL:s ökade engagemang blivit en plus effekt eller är det bara ett oförändrat läge för att andra aktörer har backat?

Flera intressanta rapporter har kommit under året: I våra nyhetsbrev psynk och psykishalsa flaggar vi för intressant material i omvärlden och aktualiteter hos oss. Det blir tydligt att det faktiskt produceras mycket ny kunskap inom området.

Även 2012 blev ett år då vi utvecklade verktyg och vår kommunikation. Förutom de webbsända seminarierna blev vår rapport ”Vänta inte”, om tidiga insatser en succé. Rapporten och medföljande plansch som visar kunskapsbaserade insatser i olika åldrar blev efterfrågad. Den var klar till Almedalen där vi medverkade i ett stort antal arrangemang. Flera om Socialas investeringar som blivit en ”innefråga” i Sverige. Ett stort antal kommuner har avsatt pengar till Sociala investeringsfonder. Vi har jobbat intensivt med de lokala företrädarna i Norrköping, Umeå och Ale och med ett antal forskare och ekonomer för att vidareutveckla vår kunskap om hur vi ska utforma och följa upp tidiga insatser. Det här är riktigt spännande och innovativt. För mig blev det tydligt att Psynken hade en del i detta när en av talarna under ett välbesökt seminarium på den stora ekonomikonferensen Komek i Malmö sa att det var Psynkprisets uppmärksammande av Norrköpings investeringsfond som startat ”syndafloden med kommuner som avsatte pengar i sociala investeringsfonder” (som ekonom var han inte förtjust i företeelsen).

Utveckling av första linjen har också stått högt på prioriterignslistan, men vi har under 2012 känt på svårigheterna av att omsätta idé till verklighet. Även bra, och i allas ögon nödvändiga, funktioner verkar kunna vara hur svåra som helst att få till i verkligheten. På plussidan är ändå att i år är första linjen ett etablerat begrepp och alla är eniga om att den behövs. Vi ser landsting som tänkt om, och lagt ansvaret på annan förvaltning än tidigare, vilket är ett tecken på att man verkligen försöker hitta sätt att förverkliga idéerna.

Höstens stora höjdpunkt var självklart Framtidskonferensen vår avslutningskonferens för Projektet Bättre vård – Mindre tvång. Vårt facit med 135 heldygnsvårdsenheter som deltagit och lokala rapporter som visade halveringar av behovet av tvångsåtgärder, överträffar alla mina förväntningar. Tänk att det gick att göra så mycket på så kort tid! Responsen från både psykiatrin och patient- och brukarföreträdarna visar också att det både var välbehövligt och rätt att göra en satsning riktad till den ”tyngsta psykiatrin”.

Det som är extra märkvärdigt med den här satsningen är att de åtgärder som teamen redovisat att man gjort under projektet, är relativt enkla saker – och ändå har det gett stor skillnad. Det inger hopp för då är dessa förändringar möjliga att göra för alla. Detta framgångsrika arbete ska vi på olika sätt se till att det fortsätter, dessutom tillkommer både nya projekt och insatser för att vidmakthålla uppnådda resultat.

Slutet av 2012 präglades helt av uppföljningen av 2012 års prestationsbaserade medel. Dokument, siffror, bedömningar, informationshantering… Bakgrunden var denna: Kongressen hade beslutat att SKL skulle ta fram en handlingsplan för psykisk hälsa och vi tjänstemän på SKL skrev fram olika underlag, samtidigt pågick diskussioner om ny överenskommelse med staten om psykisk ohälsa under våren 2012. Så i slutet av maj fanns både en handlingsplan på SKl, en PRIO–plan på Socialdepartementet och en överenskommelse mellan regeringen och staten. Överenskommelsen innehöll prestationsbaserade medel till kommuner och landsting och ett antal projekt. Nog trodde jag att det skulle bli intensivt under hösten men jag måste säga att det överträffat alla förväntningar.
Självklart kan man fråga sig om det var rätt att ingå en överenskommelse med så lite tid kvar av året. Självklart kan man ifrågasätta vårt sätt att informera/hantera. Självklart kan man ifrågasätta resultatet och särskilt tråkigt är det att vissa kommuner och landsting som försökte, ändå inte klarade prestationen. MEN den allt överskuggande bilden som framträder när krutröken lagt sig lite är att denna psykiatriöverenskommelse, med de grundkrav och prestationer som alla landsting utom två och cirka 200 kommuner fick någon del av, har lett till intensivt fokus på viktiga frågor. Många kommuner och landsting har blåst liv i sina samverkansprojekt och ökat trycket i utvecklingstakten. Jag är djupt imponerad över det stora engagemanget och många människors slit, både lokalt och centralt här på SKL.

Så avslutades året med ett riktigt turboryck och ut kom också en ny överenskommelse för 2013. Den bygger på den överenskommelse vi hade för 2012. Grundkrav och prestationer är de samma fast lite svårare att uppnå. SKL har uppdrag att driva ett antal utvecklingsprojekt även 2013. I dessa ska vi stödja kommuner och landsting som har spännande arbete på gång och se till att sprida dessa goda exempel. Vi ska fortsätta utveckla verktyg och metodstöd kring det som kommuner och landsting efterfrågar. Vi ska göra allt för att kommuner och landsting ska bli ännu bättre och mer effektiva när det gäller att främja psykisk hälsa, möta psykisk ohälsa tidigt och effektivt, och minska konsekvenserna av allvarliga psykiatriska tillstånd.

Det sorgliga med att avsluta år och projekt är att man måste lägga något bakom sig, att man måste skiljas från en del arbetskamrater, att vissa arbetsuppgifter, samarbetspartners inte finns kvar. Men förändring och utveckling gör alltid lite ont och kostar på, så det är en del av livet.

2013 kommer att bli ett spännande år. Ingen kan fixa den utmaning som den psykiska ohälsan innebär ensam, men tillsammans kan vi. Vi ska ta tillvara all ny kunskap om hjärnan, om mänskligt samspel, om sociala konsekvenser, om effektiva organisationer, om människors villkor – möjligheter och faror i vårt nya samhälle. Vi ska tänka, diskutera, vända och vrida på våra olika perspektiv tills vi hittar nya lösningar att pröva.

I boken ”Kunskapens människa: om kroppen, kollektivet och kunskapspolitiken”, finns dessa kloka ord av Stefan Svallfors: ”Samtal och samarbete är de enda vapen vi har mot rädslan och meningslösheten. I den andres skeptiska men vänliga blick (åter)uppstår vi som intellektuella varelser.”

God fortsättning på det nya året!

Tvångsvård som nyhet och debatt

Som en glad nyhet denna ödesdag, 12/12-12, berättar SKL i dag om det framgångsrika arbetet i projektet ”Bättre vård – mindre tvång”.
Vi tror att vi gjort det största genombrottsprojektet i landet, både räknat i antalet genombrottscykler och i antal deltagare.
Fantastiskt att så många slutenvårdsavdelningar gjort ett så ihärdigt arbete!

Debatten i Dagens Medicin fortsätter. Förra veckan skrev Per Sternbeck och Torsten Kindström ett debattinlägg om förslagen i Psykiatrilagsförslaget angående tvångsvård.
I dag publicerades mitt svar.
Jag är glad över debatten – tvångsvård är bland det svåraste vi gör i psykiatrin. Resonemangen kring tvång är relevanta även på andra håll i samhället och vi blir klokare om vi tänker tillsammans!

Laddar också för samtal i P1 morgon tillsammans med Gunilla Wallén från SPES om självmordsrisken för barn och unga som har föräldrar med psykisk sjukdom eller missbruk och vilket stöd samhället kan erbjuda. En helt ny rapport från KI ligger till grund för vårt samtal.

Avstamp

Det är helt underbart att få avsluta ett projekt när man vet att det strax är dags att starta ett nytt med utgångspunkt från det gamla. Bättre vård – mindre tvång projektet hade avslutande referensgruppsmöte idag. Alla var överens om att det gått bra och att vi vill ha en fortsättning. Jag tror att det är nyttigt att avsluta projekt. Att göra saker avgränsat, sätta upp mål, utvärdera och dra lärdomar. Så kan man sätta upp nya mål skapa nytt projekt på en klokare och mer erfaren nivå nästa gång. Så hoppas jag att vi får göra denna gång också.

Vi avslutade dagen med Psynkens julfika. Skinkmacka och julmust med alla psykisk ohälsa/hälsa projekt. Många glada entusiastiska människor från våra projekt, närliggande verksamheter, myndigheter, brukarorganisationer. En känsla av julglädje och framtidsoptimism gick genom rummet eller så var det tomten som uppfyllde Psynkens önskan. Vi ska synkronisera våra krafter.

Julfika med Psynken